¹Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar som bo kringspridda bland folken.

¹James, of God and of the Lord Jesus Christ a servant, to the Twelve Tribes who are in the dispersion: Hail!

²Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i allahanda frestelser,

²All joy count [it], my brethren, when ye may fall into temptations manifold;

³och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta ståndaktighet.

³knowing that the proof of your faith doth work endurance,

⁴Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning, så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något stycke.

⁴and let the endurance have a perfect work, that ye may be perfect and entire — in nothing lacking;

⁵Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.

⁵and if any of you do lack wisdom, let him ask from God, who is giving to all liberally, and not reproaching, and it shall be given to him;

⁶Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.

⁶and let him ask in faith, nothing doubting, for he who is doubting hath been like a wave of the sea, driven by wind and tossed,

⁷En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från Herren --

⁷for let not that man suppose that he shall receive anything from the Lord —

⁸en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina vägar.

⁸a two-souled man [is] unstable in all his ways.

⁹Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.

⁹And let the brother who is low rejoice in his exaltation,

¹⁰Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets blomster skall han förgås.

¹⁰and the rich in his becoming low, because as a flower of grass he shall pass away;

¹¹Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan.

¹¹for the sun did rise with the burning heat, and did wither the grass, and the flower of it fell, and the grace of its appearance did perish, so also the rich in his way shall fade away!

¹²Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.

¹²Happy the man who doth endure temptation, because, becoming approved, he shall receive the crown of the life, which the Lord did promise to those loving Him.

¹³Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.

¹³Let no one say, being tempted — `From God I am tempted,` for God is not tempted of evil, and Himself doth tempt no one,

¹⁴Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas.

¹⁴and each one is tempted, by his own desires being led away and enticed,

¹⁵Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.

¹⁵afterward the desire having conceived, doth give birth to sin, and the sin having been perfected, doth bring forth death.

¹⁶Faren icke vilse, mina älskade bröder.

¹⁶Be not led astray, my brethren beloved;

¹⁷Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.

¹⁷every good giving, and every perfect gift is from above, coming down from the Father of the lights, with whom is no variation, or shadow of turning;

¹⁸Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat.

¹⁸having counselled, He did beget us with a word of truth, for our being a certain first-fruit of His creatures.

¹⁹Det veten I, mina älskade bröder. Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.

¹⁹So then, my brethren beloved, let every man be swift to hear, slow to speak, slow to anger,

²⁰Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.

²⁰for the wrath of a man the righteousness of God doth not work;

²¹Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar.

²¹wherefore having put aside all filthiness and superabundance of evil, in meekness be receiving the engrafted word, that is able to save your souls;

²²Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva.

²²and become ye doers of the word, and not hearers only, deceiving yourselves,

²³Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:

²³because, if any one is a hearer of the word and not a doer, this one hath been like to a man viewing his natural face in a mirror,

²⁴när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter strax hurudan han var.

²⁴for he did view himself, and hath gone away, and immediately he did forget of what kind he was;

²⁵Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han varder salig i sin gärning.

²⁵and he who did look into the perfect law — that of liberty, and did continue there, this one — not a forgetful hearer becoming, but a doer of work — this one shall be happy in his doing.

²⁶Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.

²⁶If any one doth think to be religious among you, not bridling his tongue, but deceiving his heart, of this one vain [is] the religion;

²⁷En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.

²⁷religion pure and undefiled with the God and Father is this, to look after orphans and widows in their tribulation — unspotted to keep himself from the world.