¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

¹Ang tawo, nga natawo sa usa ka babaye, Hamubo ra sa panuigon, ug tugob sa kasamok.

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

²Siya mobuswak sama sa usa ka bulak, ug pagaputlon: Siya nagadalagan usab ingon sa usa ka anino, ug dili magadayon.

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

³Nan magabuka ba ikaw sa mga mata sa pagsud-ong kaniya, Ug magadala kanako sa hukmanan uban kanimo?

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁴Kinsa ang makakuha ug usa ka butang nga mahinlo gikan sa mahugaw? walay mausa.

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁵Sanglit ang iyang mga adlaw tinagalan, Ang gidaghanon sa iyang mga bulan anaa kanimo, Ug ikaw nagbutang ug mga utlanan kaniya nga dili niya malabang.

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁶Ayaw na siya pagsud-onga, aron siya makapahulay, Hangtud nga, ingon sa usa ka sulogoon, matapus niya ang adlaw.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁷Kay adunay kalauman sa usa ka kahoy, Kong kana pagaputlon aron nga manalingsing pag-usab, Ug nga ang diyutayng sanga niana dili mohunong.

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁸Bisan pa magakagulang ang gamot niana diha sa yuta, Ug ang tuud niana madunot sa yuta;

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

⁹Apan tungod sa baho sa tubig kana mangudlot, Ug mananga ingon sa usa ka tanum.

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹⁰Apan ang tawo mamatay, ug igalubong: Oo, ang gininhawa sa tawo mabugto, ug hain na man siya?

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹¹Ingon nga ang katubigan maitus sa dagat, Ug ang suba magakakunhod ug momala;

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹²Mao usab ang tawo mamatay ug dili na mobalik: Hangtud nga mawala ang kalangitan, sila dili na manghigmata, Dili usab sila mapukaw sa ilang pagkatulog.

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹³Oh nga sa Sheol unta tagoan mo ako, Nga imo unta akong ibutang sa tago, hangtud nga mahupay ang imong kaligutgut, Nga imo unta akong tagalan ug panahon, ug mahinumdum ka kanako!

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁴Kong ang tawo mamatay, mabuhi ba siya pag-usab ? Paabuton unta nako ang tanang adlaw sa akong pagpakigbisog, Hangtud ang akong pagkabalhin modangat.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁵Ikaw motawag unta, ug kanimo ako motubag: Ikaw mokinahanglan sa buhat sa imong mga kamot.

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁶Apan karon imong ginaihap ang akong mga lakang? Dili ba ikaw magtimaan sa akong sala?

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁷Ang akong kalapasan gibaliktosan sulod sa usa ka puntil, Ug imong gitak-uman ang akong kadautan.

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁸Apan ang bukid nga nagakatumpag, mawagtang: Ug ang bato mahasalikway gikan sa iyang nahamutangan;

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

¹⁹Ang katubigan magahilis sa mga bato; Ang mga pag-awas niana magabugwas sa abug sa yuta: Maingon man niana ginalaglag mo ang paglaum sa tawo.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²⁰Ikaw sa walay katapusan makadaug kaniya, ug siya molabay: Ikaw magausab sa iyang nawong, ug kaniya magapalakaw.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²¹Ang iyang mga anak mahimong dungganon, ug siya dili mahibalo niana; Ug sila ginahimong ubos apan siya dili makatimaan niana kanila.

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

²²Apan kaniya may kasakit ang iyang unod, Ug sa sulod niya nagabangotan ang iyang kalag.