¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹Unya mitubag si Job ug miingon:

²Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

²Hangtud anus-a ang inyong pagsamok sa akong kalag, Ug sa pagdugmok kanako sa mga pulong?

³Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

³Ikapulo na kining pagpakaulaw ninyo kanako: Kamo walay kaulaw sa inyong dautan nga pakigharong kanako.

⁴Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁴Ug bisan pa gayud nga kono ako nasayup, Ang kasayup ko magapabilin ra sa akong kaugalingon.

⁵Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁵Kong kamo magapaburot gayud sa inyong kaugalingon batok kanako, Ug maoy inyong ipasikad batok kanako ang akong pagkasalawayon;

⁶så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁶Hibaloi ninyo karon nga ang Dios nagpiit kanako, Ug naglukob kanako sa iyang pukot.

⁷Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁷Ania karon, ako nagatu-aw tungod sa pagtampalas, apan ako wala tagda: Ako nagtawag ug pakitabang, apan walay justicia.

⁸Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁸Iyang giparilan ang akong dalan aron ako walay kaagian, Ug ang akong pagalaktan iyang gihimong kangitngitan.

⁹Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

⁹Gihuboan ako niya sa akong himaya, Ug gikuha ang purongpurong gikan sa akong ulo.

¹⁰Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹⁰Iya akong gilumpag sa luyo ug luyo, ug ako tiwas na; Ug ang akong kalauman ingon sa usa ka kahoy nga iyang giluka.

¹¹Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹¹Iya usab nga gipasiga ang iyang kapungot batok kanako, Ug sa iyang atubangan siya nag-isip kanako nga usa iyang mga kabatok.

¹²Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹²Ang iyang kasundalohan nanagtigum, Ug ilang gitukod ang ilang agianan batok kanako, Ug ilang gilukban ang akong balong-balong.

¹³Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹³Iyang gibutang ang akong mga kaigsoonan sa halayo kanako, Ug ang akong mga kaila gipabulag niya kanako.

¹⁴Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁴Ang akong mga kabanayan nanaglikay, Ug ang mga higala ko nga sandurot nahakalimot kanako.

¹⁵Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁵Ang tanan nga nagapuyo sa akong balay, ug ang akong sulogoong babaye, nag-isip kanako nga dumuloong: Dumuloong ako sa ilang mga mata.

¹⁶Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁶Motawag ako sa akong sulogoon, ug siya dili motubag kanako, Bisan ako mopakilooy sa akong kaugalingong baba.

¹⁷Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁷Ang akong asawa mahibulong sa akong gininhawa, Ug sa akong paghangyo sa mga anak sa akong kaugalingong inahan.

¹⁸Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁸Bisan ang mga gagmayng kabataan managyubit kanako; Kong ako motindog, sila magsulti batok kanako.

¹⁹Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

¹⁹Ang tanan ko nga mga higala nga sandurot ginaluud kanako, Ug kadtong tanan nga akong gihigugma nanagbatok kanako.

²⁰Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²⁰Ang akong bukog nanagtaput sa akong panit ug sa akong unod, Ug naluwas lamang ako tungod sa mga panit sa akong mga ngipon.

²¹Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²¹Kaloy-i ako ninyo, kaloy-i ako ninyo, Oh kamo mga higala ko; Kay ang kamot sa Dios nagtapion kanako.

²²Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²²Ngano man nga naglutos kamo kanako ingon sa Dios, Ug wala manghimuot sa akong unod?

²³Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²³Oh nga gisulat unta karon ang akong mga pulong? Oh nga nahamutang unta sila sa usa ka basahon!

²⁴ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁴Nga sa tinalinsan nga puthaw ug tingga Magapatik kanila sa ibabaw sa usa ka bato nga walay katapusan!

²⁵Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁵Apan alang kanako nasayud ako nga ang akong Manluluwas buhi man, Ug sa kaulahian nga adlaw siya motindog sa ibabaw sa yuta:

²⁶Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁶Ug sa tapus ang akong panit, kining lawas ko gayud malaglag, Unya sa wala ang akong unod makita ko ang Dios;

²⁷Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁷Kang kinsa ako, ako gayud, motan-aw dinhi sa akong kilid, Ug ang akong mga mata makasud-ong, nga dili ingon sa dumuloong. Naut-ut ang akong kasingkasing sa sulod kanako.

²⁸Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁸Kong kamo magaingon: Ngano nga pagalutoson nato siya! Sanglit ang gamut sa maong butang igakita sa sulod kanako;

²⁹då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

²⁹Kahadloki ninyo ang espada: Kay ang kaligutgut magadala sa mga silot sa espada, Aron nga kamo mahibalo nga adunay paghukom.