1Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
1Čovjek koga je žena rodila kratka je vijeka i pun nevolja.
2lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
2K'o cvijet je nikao i vene već, poput sjene bježi ne zastajuć'.
3Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
3Na takva, zar, ti oči otvaraš i preda se na sud ga izvodiš?
4Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
4Tko će čisto izvuć' iz nečista? Nitko!
5Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
5Pa kad su njegovi dani odbrojeni, kad mu broj mjeseci o tebi ovisi, kad mu granicu stavljaš neprijelaznu,
6vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
6skini s njega pogled da počinut' može, poput najamnika da svoj dan uživa.
7För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
7TÓa ni drvu nije nada sva propala, posječeno, ono opet prozeleni i mladice nove iz njega izbiju.
8Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
8Ako mu korijen i ostari u zemlji, ako mu se panj i sasuši u prahu,
9så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
9oćutjevši vodu, ono će propupat' i pustiti grane kao stablo novo.
10Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
10Al' kad čovjek umre, ostaje pokošen, kad smrtnik izdahne, gdje li je on tada?
11Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
11Može sva voda iz mora ispariti i presahnut' rijeke, isušit posvema',
12så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
12al' čovjek kad legne, ne ustaje više, dok nebesa bude, neće se podići, od sna se svojega probuditi neće.
13Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
13O, kad bi me htio skriti u Šeolu, zakloniti me dok srdžba ti ne mine, dÓati mi rok kad ćeš me se spomenuti,
14fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
14- jer, kad umre čovjek, zar uskrsnut' može? - čekao bih te sve dane vojske svoje dok ne bi došao da mi smjenu dadeš.
15Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
15Zvao bi me, a ja bih se odazvao: zaželio si se djela svojih ruku.
16ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
16A sad nad svakim mojim vrebaš korakom, nijednog mi grijeha nećeš oprostiti,
17I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
17u vreći si prijestup moj zapečatio i krivicu moju svu si zapisao.
18Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
18Vaj! K'o što se jednom uruši planina, k'o što se hridina s mjesta svog odvali,
19såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
19k'o što voda kamen s vremenom istroši, a pljusak bujicom zemlju svu sapere, tako uništavaš nadu u čovjeku.
20Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
20Oborio si ga - on ode za svagda, nagrđena lica, otjeran, odbačen.
21Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
21Djecu mu poštuju - o tom ništa ne zna; ako su prezrena - o tom ne razmišlja.
22Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
22On jedino pati zbog svojega tijela, on jedino tuži zbog svojeg života."