1Därefter tog Job till orda och sade:
1Job progovori i reče:
2Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
2"TÓa dokle ćete mučit' dušu moju, dokle ćete me riječima satirat'?
3Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
3Već deseti put pogrdiste mene i stid vas nije što me zlostavljate.
4Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
4Pa ako sam zastranio doista, na meni moja zabluda ostaje.
5Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
5Mislite li da ste me nadjačali i krivnju moju da ste dokazali?
6så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
6Znajte: Bog je to mene pritisnuo i svojom me je on stegnuo mrežom.
7Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
7Vičem: 'Nasilje!' - nema odgovora; vapijem - ali za me pravde nema.
8Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
8Sa svih strana put mi je zagradio, sve staze moje u tminu zavio.
9Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
9Slavu je moju sa mene skinuo, sa moje glave strgnuo je krunu.
10Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
10Podsijeca me odasvud te nestajem; k'o drvo, nadu mi je iščupao.
11Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
11Raspalio se gnjev njegov na mene i svojim me drži neprijateljem.
12Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
12U bojnom redu pristižu mu čete, putove proti meni nasipaju, odasvud moj opkoljavaju šator.
13Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
13Od mene su se udaljila braća, otuđili se moji poznanici.
14Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
14Nestade bližnjih mojih i znanaca, gosti doma mog zaboraviše me.
15Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
15Sluškinjama sam svojim kao stranac, neznanac sam u njihovim očima.
16Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
16Slugu zovnem, a on ne odgovara i za milost ga moram zaklinjati.
17Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
17Mojoj je ženi dah moj omrznuo, gadim se djeci vlastite utrobe.
18Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
18I deranima na prezir tek služim, ako se dignem, rugaju se meni.
19Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
19Pouzdanicima sam svojim mrzak, protiv mene su oni koje ljubljah.
20Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
20Kosti mi se za kožu prilijepiše, osta mi jedva koža oko zuba.
21Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
21Smilujte mi se, prijatelji moji, jer Božja me je ruka udarila.
22Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
22Zašto da me k'o Bog sam progonite, zar se niste moga nasitili mesa?
23Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
23O, kad bi se riječi moje zapisale i kad bi se u mjed tvrdu urezale;
24ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
24kad bi se željeznim dlijetom i olovom u spomen vječan u stijenu uklesale!
25Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
25Ja znadem dobro: moj Izbavitelj živi i posljednji će on nad zemljom ustati.
26Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
26A kad se probudim, k sebi će me dići: iz svoje ću puti tad vidjeti Boga.
27Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
27Njega ja ću kao svojega gledati, i očima mojim neće biti stranac: za njime srce mi čezne u grudima.
28Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
28Kad kažete: 'Kako ćemo ga goniti? Koji ćemo razlog protiv njega naći?',
29då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
29mača tad se bojte: grijehu mač je kazna. Saznat ćete tada da imade suda!"