¹Åter hov Job upp sin röst och kvad:

¹Job nastavi svoju besjedu i reče:

²Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

²"O, da mi je prošle proživjet' mjesece, dane one kad je Bog nada mnom bdio,

³då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

³kad mi je nad glavom njegov sjao žižak a kroz mrak me svjetlo njegovo vodilo,

⁴Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

⁴kao u dane mojih zrelih jeseni kad s mojim stanom Bog prijateljevaše,

⁵då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

⁵kada uz mene još bijaše Svesilni i moji me okruživahu dječaci,

⁶då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

⁶kada mi se noge u mlijeku kupahu, a potokom ulja ključaše mi kamen!

⁷När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

⁷Kada sam na vrata gradska izlazio i svoju stolicu postavljao na trg,

⁸då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

⁸vidjevši me, sklanjali bi se mladići, starci bi ustavši stojeći ostali.

⁹Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

⁹Razgovor bi prekidali uglednici i usta bi svoja rukom zatvarali.

¹⁰furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

¹⁰Glavarima glas bi sasvim utihnuo, za nepce bi im se zalijepio jezik.

¹¹Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

¹¹Tko god me slušao, blaženim me zvao, hvalilo me oko kad bi me vidjelo.

¹²ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

¹²Jer, izbavljah bijednog kada je kukao i sirotu ostavljenu bez pomoći.

¹³Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

¹³Na meni bješe blagoslov izgubljenih, srcu udovice ja veselje vraćah.

¹⁴I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

¹⁴Pravdom se ja kao haljinom odjenuh, nepristranost bje mi plaštem i povezom.

¹⁵Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

¹⁵Bjeh oči slijepcu i bjeh noge bogalju,

¹⁶Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

¹⁶otac ubogima, zastupnik strancima.

¹⁷Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁷Kršio sam zube čovjeku opaku, plijen sam čupao iz njegovih čeljusti.

¹⁸Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

¹⁸Govorah: 'U svom ću izdahnuti gnijezdu, k'o palma, bezbrojne proživjevši dane.'

¹⁹Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

¹⁹Korijenje se moje sve do vode pruža, na granama mojim odmara se rosa.

²⁰Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

²⁰Pomlađivat će se svagda slava moja i luk će mi se obnavljati u ruci.'

²¹Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

²¹Slušali su željno što ću im kazati i šutjeli da od mene savjet čuju.

²²Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

²²Na riječi mi ne bi ništa dometali i besjede su mi daždile po njima.

²³De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

²³Za mnom žudjeli su oni k'o za kišom, otvarali usta k'o za pljuskom ljetnim.

²⁴När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

²⁴Osmijeh moj bijaše njima ohrabrenje; pazili su na vedrinu moga lica.

²⁵Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

²⁵Njima ja sam izabirao putove, kao poglavar ja sam ih predvodio, kao kralj među svojim kad je četama kao onaj koji tješi ojađene.