1Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
1"A sada, gle, podruguju se mnome ljudi po ljetima mlađi od mene kojih oce ne bih bio metnuo ni s ovčarskim psima stada svojega.
2Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
2Ta što će mi jakost ruku njihovih kad im muževna ponestane snaga ispijena glađu i oskudicom.
3Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
3Glodali su u pustinji korijenje i čestar opustjelih ruševina.
4Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
4Lobodu su i s grmlja lišće brali, kao kruh jeli korijenje žukino.
5Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
5Od društva ljudskog oni su prognani, za njima viču k'o za lopovima.
6I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
6Živjeli su po strašnim jarugama, po spiljama i u raspuklinama.
7Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
7Urlik im se iz šikarja dizao; po trnjacima ležahu stisnuti.
8en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
8Sinovi bezvrijednih, soj bezimenih, bičevima su iz zemlje prognani.
9Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
9Rugalicom sam postao takvima i njima sada služim kao priča!
10med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
10Gnušaju me se i bježe od mene, ne ustežu se pljunut' mi u lice.
11Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
11I jer On luk mi slomi i satrije me, iz usta svojih izbaciše uzdu.
12Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
12S desne moje strane rulja ustaje, noge moje u bijeg oni tjeraju, put propasti prema meni nasiplju.
13Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
13Stazu mi ruše da bi me satrli, napadaju i ne brani im nitko,
14Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
14prolomom oni širokim naviru i kotrljaju se poput oluje.
15Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
15Strahote sve se okreću na mene, mojeg ugleda kao vjetra nesta, poput oblaka iščeznu spasenje.
16Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
16Duša se moja rasipa u meni, dani nevolje na me se srušili.
17Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
17Noću probada bolest kosti moje, ne počivaju boli što me glođu.
18Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
18Muka mi je i halju nagrdila i stegla me k'o ovratnik odjeće.
19I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
19U blato me je oborila dolje, gle, postao sam k'o prah i pepeo.
20Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
20K Tebi vičem, al' Ti ne odgovaraš; pred Tobom stojim, al' Ti i ne mariš.
21Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
21Prema meni postao si okrutan; rukom preteškom na me se obaraš.
22Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
22U vihor me dižeš, nosiš me njime, u vrtlogu me olujnom kovitlaš.
23Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
23Da, znadem da si me smrti predao, saborištu zajedničkom svih živih.
24Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
24Al' ne pruža li ruku utopljenik, ne viče li kad padne u nevolju?
25Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
25Ne zaplakah li nad nevoljnicima, ne sažalje mi duša siromaha?
26Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
26Sreći se nadah, a dođe nesreća; svjetlost čekah, a gle, zavi me tama.
27Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
27Utroba vri u meni bez prestanka, svaki dan nove patnje mi donosi.
28Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
28Smrknut idem, al' nitko me ne tješi; ustajem u zboru - da bih kriknuo.
29En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
29Sa šakalima sam se zbratimio i nojevima postao sam drugom.
30Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
30Na meni sva je koža pocrnjela, i kosti mi je sažgala ognjica.
31I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
31Tužaljka mi je ugodila harfu, svirala mi glas narikača ima.