¹Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

¹Sa svojim očima savez sam sklopio da pogledat neću nijednu djevicu.

²Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

²A što mi je Bog odozgo dosudio, kakva mi je baština od Svesilnoga?

³Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

³TÓa nije li nesreća za opakoga, a nevolja za one koji zlo čine?

⁴Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

⁴Ne proniče li on sve moje putove, ne prebraja li on sve moje korake?

⁵Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

⁵Zar sam ikad u društvu laži hodio, zar mi je noga k prijevari hitjela?

⁶Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

⁶Nek' me na ispravnoj mjeri Bog izmjeri pa će uvidjeti neporočnost moju!

⁷Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

⁷Ako mi je korak s puta kad zašao, ako mi se srce za okom povelo, ako mi je ljaga ruke okaljala,

⁸Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

⁸neka drugi jede što sam posijao, neka sve moje iskorijene izdanke!

⁹Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

⁹Ako mi zavede srce žena neka, ako za vratima svog bližnjeg kad vrebah,

¹⁰Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

¹⁰neka moja žena drugom mlin okreće, neka s drugim svoju podijeli postelju!

¹¹Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

¹¹Djelo bestidno time bih počinio, zločin kojem pravda treba da presudi,

¹²en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

¹²užego vatru što žeže do Propasti i što bi svu moju sažgala ljetinu.

¹³Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

¹³Ako kada prezreh pravo sluge svoga il' služavke, sa mnom kad su se parbili,

¹⁴Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

¹⁴što ću učiniti kada Bog ustane? Što ću odvratit' kad račun zatraži?

¹⁵Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

¹⁵Zar nas oba on ne stvori u utrobi i jednako sazda u krilu majčinu?

¹⁶Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

¹⁶Ogluših li se na molbe siromaha ili rasplakah oči udovičine?

¹⁷Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

¹⁷Jesam li kada sam svoj jeo zalogaj a da ga nisam sa sirotom dijelio?

¹⁸Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

¹⁸TÓa od mladosti k'o otac sam mu bio, vodio sam ga od krila materina!

¹⁹Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

¹⁹Zar sam beskućnika vidio bez odjeće ili siromaha kog bez pokrivača

²⁰Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

²⁰a da mu bedra ne blagosloviše mene kad se runom mojih ovaca ogrija?

²¹Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

²¹Ako sam ruku na nevina podigao znajuć' da mi je na vratima branitelj,

²²Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

²²nek' se rame moje od pleća odvali i neka mi ruka od lakta otpadne!

²³Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

²³Jer strahote Božje na mene bi pale, njegovu ne bih odolio veličanstvu.

²⁴Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

²⁴Zar sam u zlato pouzdanje stavio i rekao zlatu: 'Sigurnosti moja!'

²⁵Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

²⁵Zar sam se veliku blagu radovao, bogatstvima koja su mi stekle ruke?

²⁶Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

²⁶Zar se, gledajući sunce kako blista i kako mjesec sjajni nebom putuje,

²⁷att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

²⁷moje srce dalo potajno zavesti da bih rukom njima poljubac poslao?

²⁸Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

²⁸Grijeh bi to bio što za sudom vapije, jer Boga višnjega bih se odrekao.

²⁹Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

²⁹Zar se obradovah nevolji dušmana i likovah kad ga je zlo zadesilo,

³⁰Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

³⁰ja koji ne dadoh griješiti jeziku, proklinjući ga i želeći da umre?

³¹Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

³¹Ne govorahu li ljudi mog šatora: 'TÓa koga nije on mesom nasitio'?

³²Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

³²Nikad nije stranac vani noćivao, putniku sam svoja otvarao vrata.

³³Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

³³Zar sam grijehe svoje ljudima tajio, zar sam u grudima skrivao krivicu

³⁴av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

³⁴jer sam se plašio govorkanja mnoštva i strahovao od prezira plemenskog te sam mučao ne prelazeć' svoga praga?

³⁵Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

³⁵O, kad bi koga bilo da mene sasluša! Posljednju sam svoju riječ ja izrekao: na Svesilnom je sad da mi odgovori! Nek' mi optužnicu napiše protivnik,

³⁶Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

³⁶i ja ću je nosit' na svome ramenu, čelo ću njome k'o krunom uresit'.

³⁷Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

³⁷Dat ću mu račun o svojim koracima i poput kneza pred njega ću stupiti."

³⁸Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

³⁸Ako je na me zemlja moja vikala, ako su s njom brazde njezine plakale;

³⁹Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

³⁹ako sam plodove jeo ne plativši i ako sam joj ojadio ratare,

⁴⁰Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.

⁴⁰[40a] neka mjesto žita po njoj niče korov, a mjesto ječma nek' posvud kukolj raste! [40b] Konac riječi Jobovih.