1En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
1Nije l' vojska život čovjekov na zemlji? Ne provodi l' dane poput najamnika?
2Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
2Kao što trudan rob za hladom žudi, poput nadničara štono plaću čeka,
3Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
3mjeseci jada tako me zapadoše i noći su mučne meni dosuđene.
4Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
4Liježuć' mislim svagda: 'Kada ću ustati?' A dižuć se: 'Kada večer dočekati!' I tako se kinjim sve dok se ne smrkne.
5Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
5PÓut moju crvi i blato odjenuše, koža na meni puca i raščinja se.
6Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
6Dani moji brže od čunka prođoše, promakoše hitro bez ikakve nade.
7Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
7Spomeni se: život moj je samo lahor i oči mi neće više vidjet' sreće!
8Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
8Prijateljsko oko neće me gledati; pogled svoj u mene upro si te sahnem.
9Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.
9Kao što se oblak gubi i raspline, tko u Šeol siđe, više ne izlazi.
10Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
10Domu svome natrag ne vraća se nikad, njegovo ga mjesto više ne poznaje.
11Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
11Ustima ja svojim stoga branit' neću, u tjeskobi duha govorit ću sada, u gorčini duše ja ću zajecati.
12Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
12Zar sam more ili neman morska, pa si stražu nada mnom stavio?
13När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
13Kažem li: 'Na logu ću se smirit', ležaj će mi olakšati muke',
14då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
14snovima me prestravljuješ tada, prepadaš me viđenjima mučnim.
15Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
15Kamo sreće da mi se zadavit'! Smrt mi je od patnja mojih draža.
16Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
16Ja ginem i vječno živjet neću; pusti me, tek dah su dani moji!
17Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
17Što je čovjek da ga toliko ti cijeniš, da je srcu tvojem tako prirastao
18synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
18i svakoga jutra da njega pohodiš i svakoga trena da ga iskušavaš?
19Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
19Kada ćeš svoj pogled skinuti sa mene i dati mi barem pljuvačku progutat'?
20Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
20Ako sam zgriješio, što učinih tebi, o ti koji pomno nadzireš čovjeka? Zašto si k'o metu mene ti uzeo, zbog čega sam tebi na teret postao?
21Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
21Zar prijestupa moga ne možeš podnijeti i ne možeš prijeći preko krivnje moje? Jer, malo će proći i u prah ću leći, ti ćeš me tražiti, al' me biti neće."