1En psalm av David; till åminnelse.
1Psalam. Davidov. Za spomen.
2HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
2Jahve, u srdžbi svojoj nemoj ne karati, i nemoj me kazniti u svojemu gnjevu.
3Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
3Strijele se tvoje u me zabodoše, ruka me tvoja teško pritisnu:
4Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
4na tijelu mi ništa zdravo nema zbog gnjeva tvog, od grijeha mojih mira mi nema kostima.
5Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
5Zloće moje glavu su mi nadišle, kao preteško breme tište me.
6Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
6Rane moje zaudaraju i gnjiju zbog bezumnosti moje.
7Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
7Pogurih se sav i zgrčih, povazdan lutam žalostan.
8Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
8Moji bokovi puni su ognjice, na tijelu mi ništa zdravo nema.
9Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
9Iscrpljen sam i satrven posve, stenjem od jecanja srca svojega.
10Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
10O Gospode, sve su mi želje pred tobom, i vapaji moji nisu ti skriveni.
11Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
11Srce mi udara silno, snaga me ostavlja i svjetlost vida očinjeg gasi se.
12Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
12Prijatelji i drugovi od rana mojih uzmakoše, i moji najbliži stoje daleko.
13Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
13Namještaju mi zamke oni koji mi život vrebaju, koji mi žele nesreću, propašću mi prijete i uvijek smišljaju prijevare.
14Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
14A ja sam kao gluh i ništa ne čujem i, kao nijem, usta ne otvaram.
15ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
15Postadoh k'o čovjek koji ne čuje i koji u ustima nema odgovora.
16Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
16Jer u tebe se, o Jahve, uzdam, ti ćeš me uslišati, Jahve, Bože moj!
17Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
17Rekoh: "Nek' se ne raduju nada mnom; kad mi noga posrne, nek' se ne uzdižu nada mnom!"
18Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
18Jer umalo ne propadoh, i moja je bol svagda preda mnom.
19ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
19Bezakonje svoje ja priznajem i pun sam žalosti zbog grijeha svojega.
20Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
20A koji su bez razloga protiv mene, moćni su, i mnogi su koji me mrze nepravedno.
21de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
21Za dobro zlom mi uzvraćaju, protive mi se što tražim dobro.
22Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.
22O Jahve, ne ostavljaj me! Bože moj, ne udaljuj se od mene!
23Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.
23Požuri se meni u pomoć, Gospode, spase moj!