¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

¹Man, born of woman, is of few days, and full of trouble.

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

²He cometh forth like a flower, and is cut down; and he fleeth as a shadow, and continueth not.

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

³Yet dost thou open thine eyes upon such a one, and bringest me into judgment with thee?

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁴Who can bring a clean [man] out of the unclean? Not one!

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁵If his days are determined, if the number of his months is with thee, [and] thou hast appointed his bounds which he must not pass,

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁶Look away from him; and let him rest, till he accomplish, as a hireling, his day.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁷For there is hope for a tree: if it be cut down, it will sprout again, and its tender branch will not cease;

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁸Though its root grow old in the earth, and its stock die in the ground,

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

⁹Yet through the scent of water it will bud, and put forth boughs like a young plant.

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹⁰But a man dieth, and is prostrate; yea, man expireth, and where is he?

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹¹The waters recede from the lake, and the river wasteth and drieth up:

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹²So man lieth down, and riseth not again; till the heavens be no more, they do not awake, nor are raised out of their sleep.

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹³Oh that thou wouldest hide me in Sheol, that thou wouldest keep me secret until thine anger be past, that thou wouldest appoint me a set time, and remember me, --

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁴(If a man die, shall he live [again]?) all the days of my time of toil would I wait, till my change should come:

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁵Thou wouldest call, and I would answer thee; thou wouldest have a desire after the work of thy hands.

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁶For now thou numberest my steps: dost thou not watch over my sin?

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁷My transgression is sealed up in a bag, and thou heapest up mine iniquity.

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁸And indeed a mountain falling cometh to nought, and the rock is removed out of its place;

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

¹⁹The waters wear the stones, the floods thereof wash away the dust of the earth; and thou destroyest the hope of man.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²⁰Thou prevailest for ever against him, and he passeth away; thou changest his countenance, and dismissest him.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²¹His sons come to honour, and he knoweth it not; and they are brought low, and he perceiveth it not.

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

²²But his flesh hath pain for himself alone, and his soul mourneth for himself.