¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹And Job answered and said,

²Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

²I have heard many such things: grievous comforters are ye all.

³Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

³Shall words of wind have an end? or what provoketh thee that thou answerest?

⁴Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

⁴I also could speak as ye: if your soul were in my soul's stead, I could join together words against you, and shake my head at you;

⁵Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

⁵[But] I would encourage you with my mouth, and the solace of my lips should assuage [your pain].

⁶Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

⁶If I speak, my pain is not assuaged; and if I forbear, what am I eased?

⁷Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

⁷But now he hath made me weary; ... thou hast made desolate all my family;

⁸Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

⁸Thou hast shrivelled me up! it is become a witness; and my leanness riseth up against me, it beareth witness to my face.

⁹I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

⁹His anger teareth and pursueth me; he gnasheth with his teeth against me; [as] mine adversary he sharpeneth his eyes at me.

¹⁰Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

¹⁰They gape upon me with their mouth; they smite my cheeks reproachfully; they range themselves together against me.

¹¹Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

¹¹ùGod hath delivered me over to the iniquitous man, and hurled me into the hands of the wicked.

¹²Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

¹²I was at rest, but he hath shattered me; he hath taken me by the neck and shaken me to pieces, and set me up for his mark.

¹³från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

¹³His arrows encompass me round about, he cleaveth my reins asunder and doth not spare; he poureth out my gall upon the ground.

¹⁴Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

¹⁴He breaketh me with breach upon breach; he runneth upon me like a mighty man.

¹⁵Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

¹⁵I have sewed sackcloth upon my skin, and rolled my horn in the dust.

¹⁶Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

¹⁶My face is red with weeping, and on my eyelids is the shadow of death;

¹⁷Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

¹⁷Although there is no violence in my hands, and my prayer is pure.

¹⁸Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

¹⁸O earth, cover not my blood, and let there be no place for my cry!

¹⁹Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

¹⁹Even now, behold, my Witness is in the heavens, and he that voucheth for me is in the heights.

²⁰Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

²⁰My friends are my mockers; mine eye poureth out tears unto +God.

²¹Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

²¹Oh that there were arbitration for a man with +God, as a son of man for his friend!

²²Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

²²For years [few] in number shall pass, -- and I shall go the way [whence] I shall not return.