¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹And Job answered and said,

²Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

²How long will ye vex my soul, and crush me with words?

³Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

³These ten times have ye reproached me; ye are not ashamed to stupefy me.

⁴Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁴And be it [that] I have erred, mine error remaineth with myself.

⁵Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁵If indeed ye will magnify yourselves against me, and prove against me my reproach,

⁶så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁶Know now that +God hath overthrown me, and hath surrounded me with his net.

⁷Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁷Behold, I cry out of wrong, and I am not heard; I cry aloud, but there is no judgment.

⁸Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁸He hath hedged up my way that I cannot pass, and he hath set darkness in my paths.

⁹Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

⁹He hath stripped me of my glory, and taken the crown from my head.

¹⁰Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹⁰He breaketh me down on every side, and I am gone; and my hope hath he torn up as a tree.

¹¹Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹¹And he hath kindled his anger against me, and hath counted me unto him as one of his enemies.

¹²Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹²His troops have come together and cast up their way against me, and have encamped round about my tent.

¹³Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹³He hath put my brethren far from me, and mine acquaintance are quite estranged from me.

¹⁴Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁴My kinsfolk have failed, and my known friends have forgotten me.

¹⁵Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁵The sojourners in my house and my maids count me as a stranger; I am an alien in their sight.

¹⁶Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁶I called my servant, and he answered not; I entreated him with my mouth.

¹⁷Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁷My breath is strange to my wife, and my entreaties to the children of my [mother's] womb.

¹⁸Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁸Even young children despise me; I rise up, and they speak against me.

¹⁹Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

¹⁹All my intimate friends abhor me, and they whom I loved are turned against me.

²⁰Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²⁰My bones cleave to my skin and to my flesh, and I am escaped with the skin of my teeth.

²¹Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²¹Have pity upon me, have pity upon me, ye my friends; for the hand of +God hath touched me.

²²Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²²Why do ye persecute me as ùGod, and are not satisfied with my flesh?

²³Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²³Oh would that my words were written! oh that they were inscribed in a book!

²⁴ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁴That with an iron style and lead they were graven in the rock for ever!

²⁵Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁵And [as for] me, I know that my Redeemer liveth, and the Last, he shall stand upon the earth;

²⁶Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁶And [if] after my skin this shall be destroyed, yet from out of my flesh shall I see +God;

²⁷Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁷Whom I shall see for myself, and mine eyes shall behold, and not another: -- my reins are consumed within me.

²⁸Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁸If ye say, How shall we persecute him? when the root of the matter is found in me,

²⁹då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

²⁹Be ye yourselves afraid of the sword! for the sword is fury against misdeeds, that ye may know there is a judgment.