¹Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

¹But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to set with the dogs of my flock.

²Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

²Yea, whereto [should] the strength of their hands [profit] me, [men] in whom vigour hath perished?

³Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

³Withered up through want and hunger, they flee into waste places long since desolate and desert:

⁴Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁴They gather the salt-wort among the bushes, and the roots of the broom for their food.

⁵Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁵They are driven forth from among [men] -- they cry after them as after a thief --

⁶I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁶To dwell in gloomy gorges, in caves of the earth and the rocks:

⁷Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁷They bray among the bushes; under the brambles they are gathered together:

⁸en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁸Sons of fools, and sons of nameless sires, they are driven out of the land.

⁹Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

⁹And now I am their song, yea, I am their byword.

¹⁰med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹⁰They abhor me, they stand aloof from me, yea, they spare not to spit in my face.

¹¹Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹¹For he hath loosed my cord and afflicted me; so they cast off the bridle before me.

¹²Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹²At [my] right hand rise the young brood; they push away my feet, and raise up against me their pernicious ways;

¹³Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹³They mar my path, they set forward my calamity, without any to help them;

¹⁴Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁴They come in as through a wide breach: amid the confusion they roll themselves onward.

¹⁵Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁵Terrors are turned against me; they pursue mine honour as the wind; and my welfare is passed away like a cloud.

¹⁶Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁶And now my soul is poured out in me; days of affliction have taken hold upon me.

¹⁷Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁷The night pierceth through my bones [and detacheth them] from me, and my gnawing pains take no rest:

¹⁸Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁸By their great force they have become my raiment; they bind me about as the collar of my coat.

¹⁹I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

¹⁹He hath cast me into the mire, and I have become like dust and ashes.

²⁰Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²⁰I cry unto thee, and thou answerest me not; I stand up, and thou lookest at me.

²¹Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²¹Thou art changed to a cruel one to me; with the strength of thy hand thou pursuest me.

²²Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²²Thou liftest me up to the wind; thou causest me to be borne away, and dissolvest my substance.

²³Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²³For I know that thou wilt bring me to death, and into the house of assemblage for all living.

²⁴Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁴Indeed, no prayer [availeth] when he stretcheth out [his] hand: though they cry when he destroyeth.

²⁵Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁵Did not I weep for him whose days were hard? was not my soul grieved for the needy?

²⁶Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁶For I expected good, and there came evil; and I waited for light, but there came darkness.

²⁷Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁷My bowels well up, and rest not; days of affliction have confronted me.

²⁸Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁸I go about blackened, but not by the sun; I stand up, I cry in the congregation.

²⁹En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

²⁹I am become a brother to jackals, and a companion of ostriches.

³⁰Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³⁰My skin is become black [and falleth] off me, and my bones are parched with heat.

³¹I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

³¹My harp also is [turned] to mourning, and my pipe into the voice of weepers.