¹Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

¹Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? dost thou mark the calving of the hinds?

²när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

²Dost thou number the months that they fulfil? and knowest thou the time when they bring forth?

³Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

³They bow themselves, they give birth to their young ones, they cast out their pains;

⁴Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

⁴Their young ones become strong, they grow up in the open field, they go forth, and return not unto them.

⁵Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

⁵Who hath sent out the wild ass free? and who hath loosed the bands of the onager,

⁶De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

⁶Whose house I made the wilderness, and the salt plain his dwellings?

⁷Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

⁷He laugheth at the tumult of the city, and heareth not the shouts of the driver;

⁸Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

⁸The range of the mountains is his pasture, and he searcheth after every green thing.

⁹Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

⁹Will the buffalo be willing to serve thee, or will he lodge by thy crib?

¹⁰Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

¹⁰Canst thou bind the buffalo with his cord in the furrow? or will he harrow the valleys after thee?

¹¹Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

¹¹Wilt thou put confidence in him, because his strength is great? and wilt thou leave thy labour to him?

¹²Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

¹²Wilt thou trust him to bring home thy seed, and gather it into thy threshing-floor?

¹³Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

¹³The wing of the ostrich beats joyously -- But is it the stork's pinion and plumage?

¹⁴Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

¹⁴For she leaveth her eggs to the earth, and warmeth them in the dust,

¹⁵Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

¹⁵And forgetteth that the foot may crush them, or that the beast of the field may trample them.

¹⁶Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

¹⁶She is hardened against her young ones, as though they were not hers; her labour is in vain, without her concern.

¹⁷Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

¹⁷For +God hath deprived her of wisdom, and hath not furnished her with understanding.

¹⁸Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

¹⁸What time she lasheth herself on high, she scorneth the horse and his rider.

¹⁹Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

¹⁹Hast thou given strength to the horse? hast thou clothed his neck with the quivering mane?

²⁰Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

²⁰Dost thou make him to leap as a locust? His majestic snorting is terrible.

²¹Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

²¹He paweth in the valley, and rejoiceth in [his] strength; he goeth forth to meet the armed host.

²²Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

²²He laugheth at fear, and is not affrighted; neither turneth he back from before the sword.

²³Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

²³The quiver rattleth upon him, the glittering spear and the javelin.

²⁴Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

²⁴He swalloweth the ground with fierceness and rage, and cannot contain himself at the sound of the trumpet:

²⁵Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

²⁵At the noise of the trumpets he saith, Aha! and he smelleth the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.

²⁶Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

²⁶Doth the hawk fly by thine intelligence, [and] stretch his wings toward the south?

²⁷Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

²⁷Doth the eagle mount up at thy command, and make his nest on high?

²⁸För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

²⁸He inhabiteth the rock and maketh his dwelling on the point of the cliff, and the fastness:

²⁹Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

²⁹From thence he spieth out the prey, his eyes look into the distance;

³⁰Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

³⁰And his young ones suck up blood; and where the slain are, there is he.

³¹På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

³²Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

³³Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

³⁴Så svarade nu HERREN Job och sade:

³⁵Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

³⁶Job svarade HERREN och sade:

³⁷Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

³⁸En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.