¹Då tog Job till orda och sade:

¹And Job answered and said,

²Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

²Oh that my grief were thoroughly weighed, and all my calamity laid in the balances!

³Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

³For now it would be heavier than the sand of the seas; therefore my words are vehement.

⁴Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

⁴For the arrows of the Almighty are within me, their poison drinketh up my spirit: the terrors of +God are arrayed against me.

⁵Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

⁵Doth the wild ass bray by the grass? loweth an ox over his fodder?

⁶Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

⁶Shall that which is insipid be eaten without salt? Is there any taste in the white of an egg?

⁷Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

⁷What my soul refuseth to touch, that is as my loathsome food.

⁸Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

⁸Oh that I might have my request, and that +God would grant my desire!

⁹O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

⁹And that it would please +God to crush me, that he would let loose his hand and cut me off!

¹⁰Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

¹⁰Then should I yet have comfort; and in the pain which spareth not I would rejoice that I have not denied the words of the Holy One.

¹¹Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

¹¹What is my strength, that I should hope? and what is mine end, that I should have patience?

¹²Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

¹²Is my strength the strength of stones? is my flesh of brass?

¹³Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

¹³Is it not that there is no help in me, and soundness is driven away from me?

¹⁴Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

¹⁴For him that is fainting kindness [is meet] from his friend; or he forsaketh the fear of the Almighty.

¹⁵Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

¹⁵My brethren have dealt deceitfully as a stream, as the channel of streams which pass away,

¹⁶som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

¹⁶Which are turbid by reason of the ice, in which the snow hideth itself:

¹⁷men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

¹⁷At the time they diminish, they are dried up; when heat affecteth them, they vanish from their place:

¹⁸Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

¹⁸They wind about in the paths of their course, they go off into the waste and perish.

¹⁹Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

¹⁹The caravans of Tema looked, the companies of Sheba counted on them:

²⁰men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

²⁰They are ashamed at their hope; they come thither, and are confounded.

²¹Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

²¹So now ye are nothing; ye see a terrible object and are afraid.

²²Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

²²Did I say, Bring unto me, and make me a present from your substance?

²³att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

²³Or, rescue me from the hand of the oppressor, and redeem me from the hand of the violent?

²⁴Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

²⁴Teach me, and I will hold my tongue; and cause me to understand wherein I have erred.

²⁵Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

²⁵How forcible are right words! but what doth your upbraiding reprove?

²⁶Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

²⁶Do ye imagine to reprove words? The speeches of one that is desperate are indeed for the wind.

²⁷Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

²⁷Yea, ye overwhelm the fatherless, and dig [a pit] for your friend.

²⁸Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

²⁸Now therefore if ye will, look upon me; and it shall be to your face if I lie.

²⁹Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

²⁹Return, I pray you, let there be no wrong; yea, return again, my righteousness shall be in it.

³⁰Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

³⁰Is there wrong in my tongue? cannot my taste discern mischievous things?