¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹Ijob respondis kaj diris:

²Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

²GXis kiam vi afliktados mian animon Kaj turmentados min per paroloj?

³Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

³Jen jam dek fojojn vi malhonoras min; Vi ne hontas premi min.

⁴Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁴Se mi efektive eraris, Mia eraro restos cxe mi.

⁵Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁵Se efektive vi volas montri vin pli grandaj ol mi, Kaj vi riprocxas al mi hontindajxon,

⁶så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁶Tiam sciu, ke Dio faris al mi maljustajxon, Kaj cxirkauxis min per Sia reto.

⁷Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁷Jen mi krias pri maljusteco, sed mi ne ricevas respondon; Mi vokas, sed mi ne ricevas jugxon.

⁸Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁸Mian vojon Li baris, ke mi ne povas transiri, Kaj sur mian irejon Li metis mallumon.

⁹Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

⁹Mian honoron Li detiris de mi, Kaj deprenis la kronon de mia kapo.

¹⁰Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹⁰Li disbatis min cxirkauxe tiel, ke mi pereas; Mian esperon Li elsxiris kiel arbon.

¹¹Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹¹Ekflamis kontraux mi Lia kolero, Kaj Li rigardas min kiel Lian malamikon.

¹²Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹²Kune venis Liaj tacxmentoj, kaj ebenigis kontraux mi sian vojon Kaj starigxis siegxe cxirkaux mia tendo.

¹³Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹³Miajn fratojn Li malproksimigis de mi, Kaj miaj konatoj forfremdigxis de mi.

¹⁴Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁴Miaj parencoj fortirigxis, Kaj miaj konantoj forgesis min.

¹⁵Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁵La logxantoj de mia domo kaj miaj servistinoj rigardas min kiel fremdulon; En iliaj okuloj mi farigxis aligentulo.

¹⁶Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁶Mian sklavon mi vokas, kaj li ne respondas; Per mia busxo mi devas petegi lin.

¹⁷Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁷Mia spiro farigxis abomenata por mia edzino, Kaj mia petado por la filoj de mia ventro.

¹⁸Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁸Ecx la malgrandaj infanoj malestimas min; Kiam mi levigxas, ili parolas kontraux mi.

¹⁹Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

¹⁹Abomenas min cxiuj miaj intimuloj; Kaj tiuj, kiujn mi amis, turnis sin kontraux mi.

²⁰Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²⁰Kun mia hauxto kaj kun mia karno kunkreskis miaj ostoj, Mi restis nur kun hauxto sur miaj dentoj.

²¹Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²¹Kompatu min, kompatu min, miaj amikoj; CXar la mano de Dio frapis min.

²²Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²²Kial vi persekutas min, kiel Dio, Kaj ne povas satigxi de mia karno?

²³Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²³Ho, se miaj vortoj estus enskribitaj, Ho, se ili estus gravuritaj en libro,

²⁴ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁴Per fera skribilo kun plumbo, Gravuritaj por eterne sur roko!

²⁵Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁵Sed mi scias, ke mia Liberigonto vivas, Kaj fine Li levigxos super la polvo.

²⁶Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁶Kaj post kiam mia hauxto estos tiel detruita Kaj mi estos senkorpa, mi vidos Dion;

²⁷Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁷Lin vidos mi, kaj miaj okuloj vidos, ne fremdaj; Pri tio sopiregas mia interno en mia brusto.

²⁸Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁸Se vi diros:Kiel ni lin persekutu, Kaj ni trovu kontraux li la radikon de la afero,

²⁹då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

²⁹Tiam timu glavon; CXar furioza estas la glavo kontraux malbonagoj, Por ke vi sciu, ke ekzistas jugxo.