1Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,
1¶ E mohiotia ana ranei e koe te wa e whanau ai nga koati mohoao o te kamaka? E kitea putia ana ranei e koe te wa e whakamamae ai nga hata?
2när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?
2E taua ano ranei e koe nga marama e rite ana i a ratou? E mohio ana ranei koe ki te wa e whanau ai ratou?
3Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?
3Tuohu ana ratou, kua puta mai a ratou kuao, akiritia mai ana e ratou o ratou mea whakapouri.
4Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
4E pai ana te ahua o a ratou kuao, e tupu ana i te parae; ka haere atu ratou, a kahore e hoki mai ano.
5Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
5Na wai i tuku te kaihe mohoao kia haere noa atu; nga here o te kaihe mohoao, na wai i wewete?
6De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
6Ko te whare i whakaritea nei e ahau mona, ko te koraha: ko ona nohoanga ko te wahi titiohea.
7Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
7Whakahaweatia iho e ia te ngangau o te pa; e kore ia e rongo ki te reo o te kaiakiaki.
8Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
8Ko tona wahi kai kei te tuahiwi o nga maunga, e rapua ana e ia nga mea matomato katoa.
9Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
9E pai ranei te unikanga kia mahi ki a koe? Kei tau takotoranga kai ranei he moenga mona?
10Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
10E herea ranei e koe te unikanga ki tona taura i te awa parautanga? E rakarakatia ranei e ia nga raorao me tana whai ano i a koe?
11Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
11E whakawhirinaki atu ranei koe ki a ia, no te mea e nui ana tona kaha? E whakarerea atu ranei e koe tau mahi mana?
12Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
12E whakapono atu ranei koe mana au hua e whakahoki mai; mana e kohikohi mai ki tau patunga witi?
13Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
13¶ E whakamanamana ana te parirau o te otereti; otira he atawhai ano ranei ta ona hou, ta ona raukura?
14Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
14E whakarerea ana e ia ona hua ki te whenua, whakamahanatia iho e ia ki te puehu,
15Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
15Wareware ake ia tera pea e pepe i te waewae, e takahia ranei e te kirehe o te parae.
16Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
16He mea pakeke ia ki ana pi me te mea ehara i a ia: ahakoa ka maumauria tana mahi, kahore ona manawapa;
17Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
17No te mea i whakakahoretia e te Atua he ngakau mahara mona, kihai hoki i homai he whakaaro ki a ia.
18Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
18I te wa e maranga ai ia ki runga, whakahaweatia iho e ia te hoiho raua ko tona kaieke.
19Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
19¶ Nau ranei i hoatu tona kaha ki tae hoiho? Nau ranei tona kaki i whakakakahu ki te huruhuru?
20Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
20Nau ranei ia i mea kia pekepeke, kia pera me te mawhitiwhiti? He hanga whakawehi te kororia o tona whewhengu.
21Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
21E hukari ana ia ia te raorao, me te koa ano ki tona kaha: tika tonu ia ki te hunga mau patu.
22Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
22Whakahawea ana ia ki te wehi, kahore ona mataku; e kore ano ia e nunumi mai i te hoari.
23Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
23Papa ana te papa pere ki tona taha, te tao e rarapa ana, me te timata.
24Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
24E horomia ana e ia te whenua, me te ngangau me te riri; kahore ia i te whakapono ko te reo tera o te tetere.
25Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
25Ka tangi ana te tetere ka mea ia, Ha, ha! I tawhiti ano ka hongia e ia te pakanga, te whatitiri o nga rangatira, me te hamama.
26Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
26¶ He mohio nou i rere ai te kahu, i roha ai i ona parirau, i anga ai whaka te tonga?
27Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
27Nau te kupu i kake ai te ekara? i hanga ai e ia tana ohanga ki te wahi tiketike?
28För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
28Noho ana ia i runga i te kamaka, kei reira tona kainga, kei te kamaka keokeo, kei te pa kaha.
29Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
29A rapua ana e ia he kai i reira; e kite atu ana ona kanohi i tawhiti.
30Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
30Horomititia ake ana hoki nga toto e ana pi; a ko te wahi i nga tupapaku,, kei reira ano ia.
31På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
32Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
33Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
34Så svarade nu HERREN Job och sade:
35Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!
36Job svarade HERREN och sade:
37Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
38En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.