1För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.
1¶ Ki te tino kaiwhakatangi. He himene ma nga tama a Koraha. Whakarongo ki tenei, e nga iwi katoa: tahuri mai o koutou taringa, e nga tangata katoa o te ao.
2Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
2E nga tangata iti, koutou ko nga tangata rahi, e te tangata taonga korua ko te rawakore.
3både låga och höga, rika såväl som fattiga.
3Ka whakapuakina he matauranga e toku mangai: a he ata ngarahu te whakaaro o toku ngakau.
4Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
4Ka titaha toku taringa ki te kupu whakarite; ka puaki taku pepeha i runga i te hapa.
5Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.
5Kia wehi ahau ki te aha i nga ra o te kino, ina karapotia ahau e te kino kei oku rekereke?
6Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?
6¶ Ko te hunga e whakawhirinaki ana ki o ratou taonga, e whakamanamana ana ki te nui o o ratou rawa;
7De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.
7E kore tetahi o ratou e ahei te hoko i tona teina, te hoatu ranei i tetahi utu mona ki te Atua;
8Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.
8He nui hoki te utu mo to ratou wairua, a me whakarere atu ake ake;
9För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,
9Kia ora tonu ai ia ake ake: kia kaua e kite i te pirau.
10så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.
10E kite ana hoki ia e matemate ana nga tangata whakaaro nui, e ngaro ngatahi ana te poauau me te whakaarokore, a mahue iho o ratou taonga ki etahi atu.
11Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.
11Ki to ratou whakaaro puku, tera e pumau tonu o ratou whare me o ratou nohoanga, ki nga whakatupuranga katoa: huaina iho o ratou whenua ki o ratou ingoa.
12De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.
12Heoi kahore te tangata e noho tonu i roto i te honore: ko tona rite kei nga kararehe ka moti nei.
13Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
13Ko to ratou ara tenei, ara ko to ratou poauau: heoi e whakapai ana to ratou uri ki a ratou korero. (Hera.
14Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.
14Kei te hipi te rite: ko te wahi mo ratou ko te reinga; ko te mate hei hepara mo ratou, hei rangatira ano te hunga tika mo ratou i te ata; ko to ratou ataahua ma te reinga e whakamoti, kia kore ai he whare mona.
15Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.
15¶ Ma te Atua ia toku wairua e hoko mai i te reinga: ko ia hoki hei tukunga atu moku. (Hera.
16Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.
16Kaua e wehi ua whai taonga te tangata, ina nui haere te kororia o tona whare;
17Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.
17Kahore hoki ana mea e mau atu ai ia ina mate; e kore tona kororia e tuku iho i muri i a ia.
18Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.
18Whakapai noa ia i tona wairua i a ia e ora ana; a ka whakamoemititia koe ua pai au mahi ki a koe ano.
19Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.
19Ka haere ia ki te whakatupuranga o ona tupuna: e kore rawa ratou e kite i te marama.
20En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
20Ko te tangata e whakahonoretia ana, a kahore e whai whakaaro, kei nga kararehe ka moti nei tona rite.