¹Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det,

¹Ni nuaia ka muh gilou a oma, mite tungah a gik hi:

²när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga.

²Mi Pathianin hausakna leh neihzohna leh, zahna a piaka, huchi-a a deihpeuha a kha adia bangmah taksap nei het lou-a, a hihhanga huaia ne dinga Pathianin thilhihtheihna a piak louha, mikhualin a nek jawkna: hiai bangmah lou ahi a, gilou natna ahi.

³Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster.

³Mihingin ta za khat suang henla, kum tampi damin a kumte nite tampi pha leh, a kha lah hoihin dim kei ngalin, kivuina neikei ngal leh; amah dingin a hun lou-a pian a hoihjaw ka chi ahi:

⁴Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn;

⁴Bangmahlou ah lah a hong hi-a, khomial ah a pai manga, huaia min khomialin a khuh hi;

⁵det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har bättre ro än han.

⁵Huailouin ni a mu keia theih leng a theikei; hiaiin a dang sangin a khawlna a neia:

⁶Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta något gott -- gå icke ändå alla till samma mål?

⁶A hi, kum sang khat gen tuan dam mahleh, hoih nuam a sak pih tuan kei: bang teng mun khat ah a pai kei umaw?

⁷All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

⁷Mihing sepgimna tengteng a kam ading ahi a, himahleh a gilkialna a dim tuan kei.

⁸Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

⁸Mi hai sangin mipilin bang phatuamna a nei aleh? Ahihkeileh, mihing maa omdan thei, mi gentheiin bang a neia?

⁹Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med begäret. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

⁹Lunggulhna tamvak sangin mitte muh a hoihjaw hi: hiai leng bangmahlou leh huih nungdelh ahi.

¹⁰Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv.

¹⁰A naomkhinsa bangpeuh, sawtpi-a huai a min piaksa ahi, huan mihing ahi chih theih ahi: amah sanga hatjaw amah toh leng a kisual theikei ding hi.

¹¹Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav?

¹¹Thil tampi bangmahlou pungsak a om ding chih theiin, mihing bang a hoih tuana?A damsung bangmahlou limliap banga a sukbei tengteng, a damsangin mihing adinga hoih kuan a thei aleh? Ni nuaiah amah nungin bang a om dia chih kuan mihing a hilh theia ahia?

¹²A damsung bangmahlou limliap banga a sukbei tengteng, a damsangin mihing adinga hoih kuan a thei aleh? Ni nuaiah amah nungin bang a om dia chih kuan mihing a hilh theia ahia?