¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

¹Mihing numei apan piang nite tawmchik ahia,

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

²Pak bangin hong dawn khiaa, a vuai nawn pah, limliap bangin a taia, a om gige kei.

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

³Huan mi huchibang tungah ma mit na hakin, nang toh vaihawmna ah kei non pi hia?

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁴Thil nin akipanin kuan ahia thil siang la khe thei? Kuamahin.

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁵A nite sehsa ahi chih theiin, na kiangah a khate simna a oma, a kan theilouh dingin a gamgite na septa hi;

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁶Amah en ken, a khawl theihna dingin, kiloh banga, a ni a hihkim matan.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁷Phuk paihin om mahleh, a hongsel nawn dinga, huaia ahiang nou a tawp kei ding, chih sing adin lametna lah a om ngala.

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁸Huaia a zung lei ah upa mahleh, huaia a kungpi lei ah sita mahleh;

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

⁹Himahleh tui gim jiakin a hongnou thak dia, singsuan bangin bawkte a honnei khe nawn ding hi.

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹⁰Himahleh mihing a sia, a mang jel hi: ahi, mihingin kha a khaha, huan koiah a om a?

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹¹Tuipi akipan tuite a pai bangin, luipi bel a tula, a kang hi;

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹²Huaimahbangin mihing a luma a thou kei hi: vante a om nawn louh matan, akhanglou kei ding uh, a ihmu uh leng a halhkhe sam kei ding uhi.

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹³Aw Seol ah honna sel lechin aw, na thangpaihna aman masiah honna guk kep lechin, hun sehsa honna piain, kei hontheigige lechin aw;

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁴Mi si leh, a hing nawn diam? ka galdouna leh nasepna ni tengteng ka ngak dinga, ka suahtakna a hongtun ma tanin.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁵Non na sam dia, huan ka hondawng ding hi: na khut nasep non lunggulh ding hi.

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁶Himahleh tuin ka kalsuante na sima: ka khelhna peuhmah na chiamteh hi.

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁷Ip sungah ka tatlekna bilhin a oma, huan ka thulimlouhna na gonggak hi.

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁸Huan mual puk bangmahlou a honghi taktaka, a mun akipanin suangpi suanin a om hi;

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

¹⁹Tuiten suang a kiamsak ua; huaia dimletten leia leivui a tai mang uh; huan mihing lametna na hihsia hi.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²⁰Khantawnin amah na zou a, a paia; a mel na lamdang saka, amah na sawl mang hi.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²¹A tapate zahin a om ua, aman a theikei; hihniamin a om ua, himahleh aman amau ahi chih a theikei.Himahleh a tunga a sain natna a neia, huan a sunga a khain a sun hi.

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

²²Himahleh a tunga a sain natna a neia, huan a sunga a khain a sun hi.