¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

¹Huchiin Elipha Teman miin a dawng a, hichiin a chi a:

²Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

²Mi pilin theihna bangmahlou toh dawnna a bawlin, suahlam huihin a gilpi a dimsak sak diam?

³Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

³Houlimna phatuamlou toh thu a ngaihtuahin, ahihkeileh hoih a hih theihna louh dinga thugente a ngaihtuah diam?

⁴Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

⁴A hi, launa na hihmanga, huan Pathian maa kipiakzohna na dal lai hi.

⁵Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

⁵Na thulimlouhnain lah na kam a sinsaka, zekhemhat mi lei na tel ngal a.

⁶Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

⁶Nang mahmah kamin nang siamlouh ahontang saka, kei hilouin; ahi, nang demin nangmah mukte mahmahin a hontheihpih hi.

⁷Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

⁷A piang mihing masapen na hi ahia? ahihkeileh tangte maa lakkhiaka om na hi maw?

⁸Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

⁸Pathian thuhilh guk na za ta hia? huan pilna na kikoih hoih hia?

⁹Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

⁹Ka theih louh uh bang na theia? koua omlou bang na theisiama?

¹⁰Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

¹⁰Ka lak uah samkang leh mi upa mahmah a om tuaktuak, na pa sanga nakpia upajawte.

¹¹Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

¹¹Pathian nepnate leh siamtaka honhilh thute nang adia neu lua uhia?

¹²Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

¹²Bangdia na lungtangin nang honpi mang ahia? Bang dia na mitte phia ahia?

¹³i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

¹³Huchia Pathian dema na lungsim na heia, na kam akipana huchibang thute na pawtkhiak sak.

¹⁴Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

¹⁴Mihing bang ahia, a sian ding? numei apan piang amah kua ahia a diktat ding?

¹⁵Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

¹⁵Ngaiin, a mi siangthoute ah muanna a koih keia: ahi, a mitmuhin vante a siang kei uhi.

¹⁶huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

¹⁶Mi kihhuai leh sia, mi thulimlouhna tui banga dawn, nak sian keina semin chia:

¹⁷Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

¹⁷Ka honensak ding, honja in; huan ka muhsa ka phuang ding:

¹⁸vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

¹⁸(Huai tuh mi pilten a pipute ua kipan na gen ua, a im kei uh;

¹⁹ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

¹⁹Amau kiangah kia gam tuh piakin a oma, huan mikhual kuamah a lak uah a pai kei uh: )

²⁰Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

²⁰Mi gilouin a damsung ni tengin natna a thuaka, nuaisiahhatmi adia khawlkhawm kumte zah mahmah.

²¹Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

²¹Launa ging a bil ah a oma; hauhlaiin lokmi a tungah a hongpai ding hi:

²²Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

²²Khomial akipan a hongkik ding chih a um keia, huan namsaua ngakin a om hi.

²³Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

²³Tanghou zongin a tamvaka, Koia om ahia? chiin. Khomial ni a kiang chinah mansain a om chih a theikei hi.

²⁴Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

²⁴Dahna leh haksatnain amah a lausaka; kumpipa galdou dia mansa bangin, amah a zou uhi.

²⁵Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

²⁵Pathian dou dinga a khut a likkhiak jiakin, Thilbangkimhihthei dou dinga kisathei taka a oma,

²⁶han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

²⁶A lum, a tuamna sahtaknei toh amah doua a tai teitei jiakin;

²⁷han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

²⁷A thaua a maitang a khuha, a gila thau a kholkhawma,

²⁸han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

²⁸Khopi tulsaa a tena, kuamah ten tuak louhna inte, segawp ngiingei dingte a luah jiakin;

²⁹Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

²⁹A hau kei dinga, a neihlehlam a om gige kei dinga; amah leiah zung a kai kei ding;

³⁰Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

³⁰Khomial akipan a suakta kei dinga, meikuangin a selnoute a kangkeu dinga, a paklunlaite huchin a mut mang ding.

³¹I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

³¹Amah kikhemin, banglou ah muang kei hen: bangmahlou lah a thukna hi ding ahi ngala.

³²I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

³²A hun main hihzohin a om dia, huan ahiang nou kei ding hi.

³³Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

³³Grepgui bangin a gah min lou a singpulh dia, oliv bangin a pak a pai khe ding.

³⁴Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

³⁴Pathianlimsaklou kithuahpihna lah hut ding ahia, golhna puaninte lah meiin kangmang ding ahi ngala.Siatna a pai ua, thulimlouhna a suakkhe sak uh, huan a lungtang un khemna a opkeuh uh.

³⁵Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

³⁵Siatna a pai ua, thulimlouhna a suakkhe sak uh, huan a lungtang un khemna a opkeuh uh.