1Därefter tog Job till orda och sade:
1Huan Jobin a dawnga, hichiin a chi a:
2Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
2Huchibang thil tampi ka zata hi: lungmuanmi chimtakhuai ngen na hi uhi.
3Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
3Thu bangmahlouten tawp a nei ding uam? ahihkeileh dawng dinga nang honhihheh bang ahia?
4Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
4Nou bangin kei leng ka pai thei sam hi; na kha uh ka kha muna om hileh, noute dema thute kaikhawma, ka lu hon sinkhum thei ding hi vengin.
5Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
5Himahleh ka kamin nou kon hatsak dinga, ka muka muannain na lungkhamna uh kon nem ding.
6Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
6Thu gen mahleng, ka dahna nepin a om keia: huan doh mahleng, hihnopin ka oma hia?
7Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
7Himahleh a honchimtak saktaa: ka lawmte tengteng na hihgamta hi.
8Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
8Huan kip takin na honlena, huai tuh kei demna theihpihna ahi: huchiin ka gawnna kei demin a thoua, ka mai tangah a theisak hi.
9I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
9A hehnain kei a honbot keka, a honsawi hi; a ha a hon gawi khuma: ka tungah ka galin a mit a tathiam hi.
10Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
10A kam uh lianpiin a honkat khum ua; simmoh takin biang ah a honbeng uh: kei dou dingin a kikai khawm ua.
11Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
11Pathianin pathianlimsakloute kiangah a honpe khiaa, migiloute khut ah a honpai khia hi.
12Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
12Om nuamin ka om, huan a honkitam jaksaka; ahi, ka ngawngin a honmana, a honpai nen hi: a muitum dingin a hontung tou lai hi.
13från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
13A thalkapmiten ka kim ka velah a hon um ua, ka sisanguite a bottata, a hawi kei; leiah ka sinkha a sung khia hi.
14Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
14Siatna tungah siatnain a honsesaka; galhat bangin ka tungah a tai.
15Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
15Ka vun tungah saiip ka khuia, leivui ah ka kingata hi.
16Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
16Kahnain ka mai a hoihta keia, ka mitvunte ah sihna limliap a om hi;
17Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
17Ka khut ah hiamgamna omkei mahleh, huan ka thumna siangthou mahleh.
18Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
18Aw lei, ka sisan khuh ken, huan ka kahnain khawlmun neikei hen.
19Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
19Tu mahmahin, Ngaiin, a hontheihpih van ah a oma, kei hontheihpihpa tungsangah a om hi.
20Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
20Ka lawmten honnuihsan ua, himahleh ka mitin Pathian lamah khituite a sungkhia hi;
21Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
21Huchia Pathian laka mihing dikna a letkip theiha, a inveng laka mihing tapa dikna, a letkip theihna dingin:Kum tawm a hongtun chiangin lah ka kik nawn louhna ding lampi ah ka pai ta ding ahi ngala.
22Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
22Kum tawm a hongtun chiangin lah ka kik nawn louhna ding lampi ah ka pai ta ding ahi ngala.