1Därefter tog Job till orda och sade:
1Huan Jonin a dawnga, hichiin a chi a:
2Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
2Ka thugen hoihtakin ngaikhia unla, hiai na khamuanna thu uh hihen.
3Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
3Honthuak teitei unla, ka hon-gen ding a, ka gen khit chiangin nuihsan na nu teh.
4Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
4Kei phunna mihing tungah ahi ahia? Bangdia kuhkalloua omlou ding ka hia?
5Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
5Honen unla, lamdang sa unla, khutin na kam uh hum un.
6Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
6Ka ngaihtuahin ka lung a donga, linnain ka sa a man nak.
7Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
7Bangjiakin ahia migilou a hina, tekkuna a dama, a hong thupikhiak?
8De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
8A suante uh a kiang uah a mitmuh uah a hihkipa, a gil ua gahte a mai ma uah.
9Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
9A inleloute uh lauhuai lakah a bita, Pathian chiang a tunguah a ke kei hi.
10När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
10A bawngtal un chi a khah a, a juau ngeikei, a bawngpi un nou a nei a, a nou a siat ngeikei.
11Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
11Ganhon bangin a taneute uh a pawtsak ua, a tate uh a lam uh.
12De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
12A pekging uleh kaihging toh kituakin la a sa ua, a tamngai ging uah a kipak uh.
13De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
13A nite uh lamzangtakin a zang ua, lungmuangin Seol ah a paisuk uh.
14Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
14Huan, Pathian kiangah, Honpaisan in, na lampite theih ka kilawp kei uh.
15Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
15Bangkimhihthei banga a hih, a na ka sep ding uh, A kianga ka thum un punna banga ka muh ding uh? a chi uh.
16Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
16Ngaiin; a lamzanna uh a khut ua om ahi kei ahia? Migilou lemtheihna kei akipana gamlapia om ahi.
17Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
17Migilou meisel bangzah vei tak a mita, vangtahna a tung ua a tuna, a thangpaihnaa Pathianin lungkhamna a piak chiat?
18De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
18Bangzah vei ahia buhpawl huih mut bang a hihua, buhsi huihpi mutmang bang a hih uh?
19»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
19Pathianin gitlouhnate a tate uh adingin a kholkhawm, na chi ua, amau tungah tungsak le ake, a theihsiam nadingun.
20Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
20Amau mit ngeiin a siatna uh mu uhenla, Bangkimhihthei thangpaihna dawn uhen.
21Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
21Aman nungin a in uh amau adin banga ahih, a kha zah uh hihtawp a hih nungin?
22»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
22Kuan ahia Pathian theihna sinsak ding? aman lah sangpia omte vai a hawmsak ngala.
23Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
23A lutlaiin mi a si a, nuamsa leh bittaka om in.
24hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
24A sa thauin a dima, a guhngekte leng nawnnain a dim hi.
25Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
25Midang lungkhamtakin a si a, hoihna himhim chiam ngei louin.
26Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
26Vutlak ah kibangin a lum ua, thanin a pumtuam hi.
27Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
27Ngaiin, na ngaihtuahte uh ka thei, dikloupia ka tunga na sawmte uh.
28I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
28Koiah ahia kumpi in a om, migilou tenna puanin koiah a om a? na chi uh.
29Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
29Zinzin mite na dong ngeikei ua hia? A gente uh na pom kei ua hia?
30att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
30Migilou tuh vangtah niin hawiin a om a, thangpaih niin amah hotkhiakin a om, chih.
31Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
31Kua ahia a maitang a a lampi pulak dinga, kua ahia a thilhih banga amah din ding?
32Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
32Han lama puak ahih laiin, a han ven ahi.
33Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
33Luiguama leitangte amah adin a nuama; mi tengteng in a nung a jui ua, amah maa napaite simsenglouh ahi uh.Bangchiin thumumal omlou piin hon khamuan ding na hia? Na dawnnate uah juauthu loungal bangmah a om kei hi.
34Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
34Bangchiin thumumal omlou piin hon khamuan ding na hia? Na dawnnate uah juauthu loungal bangmah a om kei hi.