¹Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

¹Himahleh kei sanga naupang, a pate uh ka ganching uite toh koih dia ka sitten, kei nuihzabawlna in a hon zang uh.

²Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

²A hi, a khutte uh hata, huaiin kei bang a honlohtak dia, huai a hatna uh beisaten?

³Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

³Taksapna leh kialna in a tuikang ua; lei keu leh sia a kheuh uh,

⁴Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁴Pawna annteh a lou ua; huan loukha zungte a an uh ahi.

⁵Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁵Mite lak akipan hawl khiakin a om ua; guta nung bangin amau nungah a kikou ua.

⁶I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁶Guama hengte ah a teng ngei ding ua, lei leh suangpi hawmte ah.

⁷Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁷Pawn lakah a ham ua; lahou nuaite ah a kise-khawm uh.

⁸en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁸Mihaite tate ahi ua, ahi, mi thulimloute tate; gama kipanin delhkhiak ahi uh

⁹Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

⁹Huan tuin kei a la uh ka honghia ahi, amaua dingin houlimna ka hi.

¹⁰med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹⁰A honkih ua, kei akipan a tuam din uh, ka maia chil siat a kidek kei uh.

¹¹Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹¹Pathianin lah Ka khau a khaha, a honhihgim hi, huan ka maah kamkaihna a khahkhia uh.

¹²Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹²Ka khut taklam pangah mipi thuzohlouhte a thou ua; ka khe a a nawlkhin ua, huchiin a siatna lampi uh ka maah a koih uh.

¹³Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹³Ka lampi a hihsia ua, ka tuahsiatna a zong ua, kuaman a kham kei uh.

¹⁴Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁴Awng zapia paisuak bangin a hong ua: siatna lakah ka tungah a kikhuk uh.

¹⁵Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁵Launate ka tungah a hei ua, huih bangin ka minphatna a delhmang uh; huan meipi bangin ka hauhna a paimang hi.

¹⁶Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁶Huchiin tuin ka sungah ka kha buakkhiakin a om; gimthuakna niten kei a honman uh.

¹⁷Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁷Janin ka guhte a sawi, huan kei honseuh natna ten khawl chih a neikei uh.

¹⁸Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁸Ka natna hi hat mahmahna jiakin ka puansilh a nina: ka puannak ngawng bangin kei a honggak hi.

¹⁹I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

¹⁹Buannawi ah a honpai luta, huan leivui leh meivu bang ka honghi hi.

²⁰Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²⁰Na kiangah ka kikoua, huan non dawng kei hi: Ka dinga, huan kei non en maimaha.

²¹Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²¹Ka tunga khel dingin na kilumleta: na ban hatnain kei non sawi hi.

²²Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²²Huihah non domkang tou a, huai tungah na hontuang sak; huan huih ah non lumlet let hi.

²³Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²³Sihna na hontun ding chih lah ka thei ngala, huan mihing tengteng adia sehsa in ah.

²⁴Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁴Hitamahleh siatnaa pukgawp miin a ban jak lou ding hia? Ahihkeileh a tuahsiatna ah panpihna ngenin kikou lou ding hia?

²⁵Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁵Buainaa om adingin ka kap kei maw? Tasamte adingin ka kha a dah kei maw?

²⁶Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁶Hoih ka ngak chiangin, hoihlou a hongpaia; khovak ka ngak chiangin, khomial a hongpai.

²⁷Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁷Ka lungtang a buai, khawl a mu ngei kei; gimthuakna nite ka tungah a hongtung.

²⁸Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁸Hihvoma omin ka vialvak, himahleh ni hihvom hilou-in; khawmpi ah ka dinga panpih deihin ka kikou hi.

²⁹En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

²⁹Sehalte unaupa ka hia, vakengsangte lawm ka hi hi.

³⁰Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³⁰Ka vun a voma, kei akipan a pilh uh, huan kholumin ka guhte a kang hi.Huaijiakin ka kaihging sunna a suaka, ka mutging mikapte aw.

³¹I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

³¹Huaijiakin ka kaihging sunna a suaka, ka mutging mikapte aw.