1Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
1Huchihlaiin Elipha Teman miin a dawnga, hichiin a chi hi:
2Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
2Min nang honhoulim pih tum leh na zadah diam? Hizongleh pau louin kua a om thei dia?
3Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
3Ngaiin, mi tampi na hilhtaa, huan khut hatloute na hihhatta hi.
4dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
4A puklai mah na thuten a dingsaka, khuk hatloute na kipsak hi.
5Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
5Himahleh tuin na tungah a hongtunga, na baha; nang a honkhoiha, na buaita.
6Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
6Pathian an kihtakna na muanna hi lou hia, na lametna na lampite muanhuaina?
7Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
7Theigigein, ka honngen hi, hoih hina pia, mangthang ngei kua ahia? ahihkeileh koilaiah ahia midik satkhiaka om?
8Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
8Kei muh danin, thulimlouhna leilette ahi ua, buaina tuha, huaimah atte.
9för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
9Pathian huin a mangthang ua, huan a hehna mutin himanin a om uhi.
10Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
10Humpinelkai huham leh, humpinelkai hangsan aw leh, humpinelkai tuailai hate, a kitan ta.
11Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
11Samat taksap jiakin humpinelkai tek a mangthanga, huan humpinelkai noute a dalhjak ua.
12Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
12Tuin a gukin thil ka kiang a hongtunga, ka bilin huaia huauna a sangta hi.
13När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
13Jan mengmuhna akipana ngaihtuahnate ah, mite nakpi taka a ihmut san lai un,
14då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
14Launa ka tungah a hontunga, linna, huaiin ka guhte tengteng a singa.
15En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
15Huailaiin ka mai maah kha a paia; ka chimul a ding ta hi.
16Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
16Ka ding kinkena, himahleh huaia a kilatdan ka theikak theita keia; a lim tuh ka mit maah a oma; daihna a oma, huan aw ka jaa,
17»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
17Pathian sangin sithei mihing a dik zo ding hia? A Bawlpa sangin mihing siangthou zo ding hia? chiin.
18Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
18Ngaiin, a sikhate ah muanna akoih keia; huan a angelte haiin a ngoh hi:
19huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
19Tungman ina teng amaute hi diak na un chia, a suangphum leivuia oma, leikha maa chimsia:
20när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
20Jingsang leh nitak kikalin hihsiatin a om ua: theihlouh hialin khantawnin a mangthang uhi.Amau sunga a puanin-khau uh bohkhiak touh hi lou hia? a si ua, huan pilna tel louin.
21Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
21Amau sunga a puanin-khau uh bohkhiak touh hi lou hia? a si ua, huan pilna tel louin.