¹Då tog Job till orda och sade:

¹Huchiin Jobin a dawnga, hichiin a chi a:

²Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

²Aw ka lungjinna kibuk peuhmah leh, huan ka tuahsiatna khaina ah kikoih khawm peuhmah leh:

³Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

³Tuin tuipitea piaunel sangin a gikzo ding: huaijiakin ka thute leng a huham hi.

⁴Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

⁴Thilbangkimhihthei thalte lah ka sungah a om ngala, gu huai akipana ka khain a dawn vek: Pathian mulkimhuainate kei dou dingin a kivual petmah uhi.

⁵Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

⁵Loupa a neih laiin gam sabengtung a ham hia? ahihkeileh a annekding tungah bawngtal a ham hia?

⁶Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

⁶Gim neilou chi tel louin a kine thei dia hia? ahihkeileh aktuida ah limna mawngmawng a om hia?

⁷Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

⁷Ka khain amaute a khoih nuam kei; kei dingin an kihhuai bang ahi uh.

⁸Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

⁸Aw ka nget tang thei leng jaw; ka thil deih Pathianin honphal lejaw:

⁹O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

⁹Kei honhihgawp dingin Pathian deihlam hi lai henla; a khut zanin, kei honsat khe mai leh:

¹⁰Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

¹⁰Huchiin lungmuanna ka nei lai mai dia; ahi, dawmlou natna ah ka kipak ding: Mi Siangthou thute lah ka kitheihmohbawl ngal kei a.

¹¹Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

¹¹Ka hatna bang ahia, ka ngak ding? huan ka beina bang ahia, ka kuhkal ding?

¹²Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

¹²Ka hatna, suangte hatna hi hia? ahihkeileh ka sa dalsik hia?

¹³Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

¹³Keiah panpihna a om het kei hilou hia, huan kei akipan theihsiamna hawlmangin?

¹⁴Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

¹⁴Bah dia mansaa om kiangah a lawmin Siamna a etsak ding ahi kei mo; huchilou-in Bangkimhihthei kihtakna a tawpsan ahi kei ding mo.

¹⁵Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

¹⁵Luita bangin ka unaute a lepchiah uh; luita mangthang luanna bangin.

¹⁶som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

¹⁶Huai tuh tuikhalin a voma; huai ah vuk a kisel.

¹⁷men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

¹⁷A lum hun chiangin a tuimang ua, a sat chingin a mun ua kipan a mangthang uh.

¹⁸Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

¹⁸Huai lampia khualzinte a pial ua, bangmah omlouhna munah a paitou ua, a mangthang uh.

¹⁹Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

¹⁹Tema khualzinten a zong ua, Seba pawlten a lamen uh.

²⁰men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

²⁰A kilamet hangun a zahlak uh; huai lamah avapai ua a hawmsuak uh.

²¹Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

²¹Tuin lah bangmah na hi ngal kei ua; mulkimhuaina na mu ua, na lau uhi.

²²Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

²²Kei honpia un? ahihkeileh na neihlehlam ua kipanin kei adingin thilpiak lan un, ka chi hia?

²³att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

²³Ahihkeileh, nuaisiahhatmite khut ahipan hontan un, ka chi hia?

²⁴Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

²⁴Hon sinsakin, huan ka dai ding: ka lamhaihna theisiam dingin hon bawlin.

²⁵Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

²⁵Dikna thute hat hina mahmah e: Himahleh na miselnain bang a selphoua?

²⁶Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

²⁶Thute selphou dinga um na hi uh hia? Chimoh mi thugente huih bang ahi chih theiin.

²⁷Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

²⁷A hi, paneiloute tungah ai na san ding ua, na lawm uh sumsinna vanin na bawl ding uh.

²⁸Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

²⁸Tuin huaijiakin hehpihtakin hon en un; na ma uah ka juau ka gen sin ngal kei a.

²⁹Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

²⁹Kik nawn un ka honngen ahi, diklouhna om kei hen; ahi, kik nawn un, ka thu a dik ahi.Ka lei ah diklouhna a om hia? thil hoihlou ka leiin a theikak theikei dia hia?

³⁰Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

³⁰Ka lei ah diklouhna a om hia? thil hoihlou ka leiin a theikak theikei dia hia?