¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹Huan Jobin a dawnga, hichiin a chi a:

²Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

²Chihtaktakin huchi ahi chih ka thei hi: himahleh Pathian lakah mihing bangchiin a dik thei dia?

³Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

³Amah kisel pih a utlam a hihleh, sang khata khat amah a dawng theikei ding hi.

⁴Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

⁴Amah lungtangin a pila, hatnain a thilhihthei ahi: amah douin kua a kikhauhsakin, a lohchingta a oi?

⁵honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

⁵Mualte a suana, a theikei ua, heha amaute a lumleh laiin.

⁶honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

⁶A mun akipanin lei a singa, huan huaia khuamte aling uh.

⁷honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

⁷Ni thu a piaa, huan a suak kei; aksite a bilhkhum ngiungeu hi.

⁸honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

⁸Amah kian vante a phalhkhiaa, tuipi kihawt tungah a pai hi.

⁹honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

⁹Aman Jangkhua, Zuheisuktun leh Siguk leh simlam aksi tamna munte a bawl hi.

¹⁰honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

¹⁰Aman sui theih vuallouh thil thupite a hiha; ahi, sim zohlouh thillamdangte.

¹¹Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

¹¹Ngaiin, ka kiangah a paia, amah ka mu kei: a pai lailaia, himahleh amah ka mu kei hi.

¹²Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

¹²Ngaiin, samat a mana, amah kuan a kham thei dia? Bang hih na hia? kuan a kiangah a chi dia.

¹³Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

¹³Pathianin a hehna a lakik kei ding; Rahab panpihmite amah nuaiah a kun petmah uhi.

¹⁴huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

¹⁴Bangchipheta tawm jawin amah ka dawngin, amah toh ngaihtuah dingin ka thute ka telkhe dia?

¹⁵Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

¹⁵Amah, diktatta zongleng, ka dawng kei ding hi; ka gal kiangah thilngetna ka bawl ding.

¹⁶Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

¹⁶Samta leng la, huan honna dawngta leh; himahleh ka aw a ngaikhia chih ka um kei ding hi.

¹⁷Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

¹⁷Huihpiin aman a honkitamsaka, a san omlouin ka liamnate a pungsak hi.

¹⁸Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

¹⁸Ka nak a honphal keia, himahleh thangpaihnain a hondimsak hi.

¹⁹Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

¹⁹Hatna thu gen leng, ngaiin, Amah a hat hi: huan vaihawmna thu, kuan hun a pe dia?

²⁰Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

²⁰Diktatta zongleng, ka kamin a honmohpaih hi: hoihkim ta zongleng, hoihlouin a hontelsak ding hi.

²¹Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

²¹Hoih kim mahleng, ka kilimsak kei; ka hinna ka musit.

²²Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

²²Khat ahi veka; huaijiakin, Hoihkim leh gilou a hihse tuak, ka chi

²³Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

²³Jepnain thakhatin hihlum leh, mi hoih thuakna a nuihsan ding hi.

²⁴Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

²⁴Lei mi gilou khuta piakin a om: huaia vaihawmmite maitangte a tuama; amah ahihkeileh, kua a hita dia?

²⁵Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

²⁵Tuin ka nite laitaipihmi sangin a kinjaw: a tai mang ua, hoih a mu kei uh.

²⁶de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

²⁶Long kinte bangin a pai mang uhi: muvanlai samat tunga ngumkiak bangin.

²⁷Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

²⁷Ka phunna ka mang ngilh dia, ka mel lungkham ka pai dia, ka kipak ding, chi leng.

²⁸Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

²⁸Ka lungkhamna tengteng ka laua, hoih non sa kei ding chih ka thei hi.

²⁹Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

²⁹Mohpaihin ka om dia; ahihleh bangdia a thawna semgim ka hia?

³⁰Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

³⁰Vuk tuiin kisilin, ka khutte huchitakin siangsak ngeitak leng;

³¹så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

³¹Hinapiin guam sungah na honpai lut thou dia, huan keimah puanten a hon kih ding uh.

³²Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

³²Kei bangin, amah lah mihing ahi keia, amah ka dawn theihna dingin, vaihawmnaa ka hoh khawm theihna ding un.

³³ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

³³Ka kikal uah kou gel honmat theihna dingin, thulaigenmi a om kei hi.

³⁴Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

³⁴Kei akipanin achiang la meng henla a kihtakhuainain kei honlausak kei hen:Huaichiangin thu ka gen dia, amah ka lau kei ding: keimah ah lah huchibang ka hi ngal kei a.

³⁵då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

³⁵Huaichiangin thu ka gen dia, amah ka lau kei ding: keimah ah lah huchibang ka hi ngal kei a.