¹Huru höljer icke Herren genom sin vrede dottern Sion i mörker! Från himmelen ned till jorden kastade han Israels härlighet. Han vårdade sig icke om sin fotapall på sin vredes dag.

¹Bangchidana a hehna a TOUPAN Zion tanu meipia tuam ahia: Israel kilawmna van akipan leiah a paikhe ta a, a heh niin a khengakna a theigige kei hi.

²Utan skonsamhet fördärvade Herren alla Jakobs boningar; i sin förgrymmelse bröt han ned dottern Judas fästen, ja, han slog dem till jorden, han oskärade riket och dess furstar.

²Jakob tenna tengteng Toupana nawmvalha, a hehpih kei; a hehna ah Juda tanu kulh hatte a lai chima, lei toh a kilual in a koih hi; gam leh huaia lalte a hihninta.

³I sin vredes glöd högg han av vart Israels horn; han höll sin högra hand tillbaka, när fienden kom. Jakob förbrände han lik en lågande eld, som förtär allt runt omkring.

³A heh mahmah naah Israel ki tengteng a sat tan; melma maa kipan a khut taklam a la kikta: mei kuang, kimvel hul bei bangin Jakob a kang beita.

⁴Han spände sin båge såsom en fiende, med sin högra hand stod han fram såsom en ovän och dräpte alla som voro våra ögons lust. Över dottern Sions hydda utgöt han sin vrede såsom en eld.

⁴Melma bangin a thalpeu a laia, gal bangin a khut taklam toh a ding, mita dinga etnop huaite tengteng a that: Zion tanu puanin ah mei bangin a thangpaihna a sung bua hi.

⁵Herren kom såsom en fiende och fördärvade Israel, han fördärvade alla dess palats, han förstörde dess fästen; så hopade han över dottern Juda jämmer på jämmer.

⁵TOUPA melma bang a hong hi, Israel a nawmvalh ta; a inpite tengteng a nawmvalh veka, a kulh muanhuaite a hihseta: Juda tanu ah sunna leh kahna a pungsak.

⁶Och han bröt ned sin hydda såsom en trädgård, han förstörde sin högtidsplats. Både högtid och sabbat lät HERREN bliva förgätna i Sion, och i sin vredes förgrymmelse försköt han både konung och präst.

⁶Huan hileh kilawm bangin, a biakbuk hiamgamtakin a la manga; a kikhopna mun a suseta: TOUPAN kikhawm thupi leh khawlni Zion ah mangngilhin a omsaka, a hehna thangpaihna in kumpipa leh siampu a musit hi.

⁷Herren förkastade sitt altare, han gav sin helgedom till spillo. Murarna omkring hennes palatser gav han i fiendernas hand. De hovo upp rop i HERRENS hus såsom på en högtidsdag.

⁷TOUPAN a maitam a paimanga, a munsiangthou a kiha, ainpi kulhbangte melmate khutah a peta hi: kikhop thupi ni bangin TOUPA in sungah belam a bawl uh.

⁸HERREN hade beslutit att förstöra dottern Sions murar; han spände mätsnöret till att fördärva och drog sin hand ej tillbaka. Han lät sorg komma över vallar och murar; förfallna ligga de nu alla.

⁸Zion tau kulhbang TOUPAN suksiat a tumta; khau a zana, suse lou dingin a khut ala kei hi: himahleh leichian leh kulhbang a kap saka; a kigawp tuaktuak uh.

⁹Hennes portar sjönko ned i jorden, han bräckte och krossade hennes bommar. Hennes konung och furstar leva bland hedningar, ingen lag finnes mer; hennes profeter undfå ej heller någon syn från HERREN.

⁹A kongpite leiah a tum ua; a kalhna chiangte a hihsia a a kuaitan hi: dan om louhna namte lakah a kumpipa leh a lalte a om uh; ahi, a jawlneiten Toupa akipan meng a mu kei uh.

¹⁰Dottern Sions äldste sitta där stumma på jorden, de hava strött stoft på sina huvuden och höljt sig i sorgdräkt; Jerusalems jungfrur sänka sina huvuden mot jorden.

¹⁰Zion tanu upate leitungah a tu ua, a pau kei uh; a lu jang ua leivui a khi ua; saiippuan a silh uhi: Jerusalem nungaksiangthouten lei lamah a lu uh a kun uh.

¹¹Mina ögon äro förtärda av gråt, mitt innersta är upprört, min lever är såsom utgjuten på jorden för dottern mitt folks skada; ty barn och spenabarn försmäkta på gatorna i staden.

¹¹Khituiin a ka mitte a juaua, ka lungsim a mangbang, leitungah ka sin puak khiakin a oma, ka mite tanu siatna jiakin; khopi kongzingtea naupang tuailaite leh nawinelaite a sihbub jiak un.

¹²De ropa till sina mödrar: »Var få vi bröd och vin?» Ty försmäktande ligga de såsom slagna på gatorna i staden; ja, de uppgiva sin anda i sina mödrars famn.

¹²A nute uh kiangah, Buhlehbal leh uain kaw om ahia? a chi ua. Khopi kongzingte miliamte banga a sihbub lai un, a nute uh ang sunga a kha uh sun buaka a om laiin.

¹³Vad jämförligt skall jag framlägga för dig, du dotter Jerusalem? Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor såsom ett hav; vem kan hela dig?

¹³Na kiangah bang ka theisak dia? Nang toh bang ka teh dia, Aw Jeursalem tanu? Aw Zion tanu siangthou, kon lungmuang theihna ding in, nang toh bang ka kikim sak dia? na siatna lah tuipi bangin a thupi ngala: kuan nang a honhih dam thei dia?

¹⁴Dina profeters syner voro falskhet och flärd, de blottade icke för dig din missgärning, så att du kunde bliva upprättad; de utsagor de förkunnade för dig voro falskhet och förförelse.

¹⁴Na jawlneiten bangmahlou leh haina nanga dingin mengmuhin a mu ua; na koltanna pi nawn dingin, na gitlouhna a mukhe kei uh: himahleh bangmahlou puakgik leh pimanga omna jiakte nang honmuh sak uh.

¹⁵Alla vägfarande slå ihop händerna, dig till hån; de vissla och skaka huvudet åt dottern Jerusalem: »Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet', 'hela jordens fröjd'?»

¹⁵Honpai kheng tengtengin nang a khut a uh a honbet khum ua; Jerusalem tanu a tek khum ua; a lu uh a kun khum uh, hiai khopi miten kilawmna buching, lei tengtenga nuamsakna, a chih uh ahi maw? chiin.

¹⁶Alla dina fiender spärra upp munnen emot dig, de vissla och bita samman tänderna, de säga: »Vi hava fördärvat henne. Ja, detta är den dag som vi bidade efter; nu hava vi upplevat och sett den.»

¹⁶Nang siatna dingin na melmate tengtengin a kam uh lianpiin a ka ua: hiai ni I ngakngak uh a himahmah hi; I mukhetaa, I muta uh.

¹⁷HERREN har gjort vad han hade beslutit, han har fullbordat sitt ord, vad han för länge sedan hade förordnat; han har brutit ned utan förskoning. Och han har låtit fienden glädjas över dig, han har upphöjt dina ovänners horn.

¹⁷TOUPAN a lunggel a hihtangtungta nidang laia a thu a piak a hihtangtunga; a paita, a hehpih kei: na tunga melma a kipak saka, na galte ki a tawisangta a.

¹⁸Deras hjärtan ropa till Herren. Du dottern Sions mur, låt dina tårar rinna som en bäck, både dag och natt; låt dig icke förtröttas, unna ditt öga ingen ro.

¹⁸TOUPA kiangah a lungtang a kikou a: Aw Zion tanu kulhbang, sun leh janin khitui luipi bangin luang suk sakin; khawl kipe kenla; na mit tang khawl sak ken.

¹⁹Stå upp, ropa högt i natten, när dess väkter begynna, utgjut ditt hjärta såsom vatten inför Herrens ansikte; lyft upp till honom dina händer för dina barns liv, ty de försmäkta av hunger i alla gators hörn.

¹⁹Thou in, janin ki kouin, vente kipatnaah; TOUPA mai maah tui bangin na lungtang sung khiain; na ta tuailaite hinna adingin amah lamah na khutte lik touin. kong chiteng tunga gilkial jiak-a bah.

²⁰Se, HERRE, och akta på vem du så har hemsökt. Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt, barnen som de hava burit i sin famn? Skall man i Herrens helgedom dräpa präster och profeter?

²⁰Aw TOUPA, en inla, ngaiin, hichibanga na hihna; numeiten a gah uh a ne ding uam, khuta oiha om naupangte? TOUPA munsiangthou sungah siampu leh jawlnei thaha om ding uh hia?

²¹På jorden, ute på gatorna, ligga de, både unga och gamla; mina jungfrur och mina unga män hava fallit för svärd. Du dräpte på din vredes dag, du slaktade utan förskoning.

²¹Kongzingte ah leitungah tuailaite leh putek a um ua; namsauin ka nungaksiangthoute leh ka Tangvalte a puk uh: na heh niin amaute na thata; na thata, na hehpih kei.Kikhawmpi thupi lai bangin, mun cihah ka launate na sama, TOUPA heh niin kuamah suakta hiam, om hiam a om kei uh: huai ka donteia ka khoilette lah ka melmain a gaita hi.

²²Såsom till en högtidsdag kallade du samman mot mig förskräckelser ifrån alla sidor; och på HERRENS vredes dag fanns ingen som blev räddad och slapp undan. Dem som jag hade burit i min famn och fostrat, dem förgjorde min fiende.

²²Kikhawmpi thupi lai bangin, mun cihah ka launate na sama, TOUPA heh niin kuamah suakta hiam, om hiam a om kei uh: huai ka donteia ka khoilette lah ka melmain a gaita hi.