¹Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

¹Pilna a kikouin, theihsiamnain a aw a suah kei maw?

²Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

²Lampia mun sangta tungah, lampite kisutna ah, a dinga;

³Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

³Kongpite biangah, khopi lutna ah, kongkhaktea pai lutna ah, nakpiin a kikou a:

⁴Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

⁴Noute, aw mite, ka sam: huan ka aw mite tapa kiangah ahi.

⁵Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

⁵Aw nou mimawlte, kivensiamna theisiam un; huan, nou mi haite, lungtang theisiam nei un.

⁶Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

⁶Ja un, thil hoihpenpente gen ding lah ka hi ngala; huan ka mukte honna thil dikte ahi ding hi.

⁷Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

⁷Ka kamin thuthak gen ding ahi ngala; huan gitlouhna ka muk adingin kihhuai ahi.

⁸Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

⁸Ka kama thute tengteng diktatna ah a om; huaiteah bangmah hei hiam kilawmlou hiam a om kei hi.

⁹De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

⁹A theisiam kuapeuh adingin a kichian vek ua, theihna mu amaute adingin a dik hi.

¹⁰Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

¹⁰Ka hilhna sang unla, dangka hilouin; dangkaeng hoihpen sangin theihna.

¹¹Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

¹¹Rubi suang sangin pilna lah a hoihzo ngaka; huan deihhuai thilte tengteng huai toh tehpih theih ahi kei uh.

¹²Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

¹²Kei pilnain kivensiamna ka tenna dingin ka bawla, huan theihna leh theihkakna ka mu hi.

¹³Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

¹³Toupa kihtak gilou huat ding ahi; kisaktheihna leh, kiotsakna leh, gilou lampi leh kam hoihlou, ka hua hi.

¹⁴Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

¹⁴Thupha keia ahi, theihna hoih: theihsiamna ka neia; hatna ka nei.

¹⁵Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

¹⁵Kei jiakin kumpipaten vai a hawm ua, lalten dikna thu a pia uh.

¹⁶Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

¹⁶Kei jiakin lalten vai a hawm ua, milianten, leia vaihawmte tengtengin.

¹⁷Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

¹⁷Kei honitte amau ka ita; thanuam taka honzongten honmu ding uh.

¹⁸Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

¹⁸Hauhsakna leh zahtakna ka kiangah a om; ahi, hauhsakna leh diktatna pangsawtte.

¹⁹Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

¹⁹Ka gah dangkaeng sangin a hoihjaw, ahi, dangkaeng hoih sangin; ka sum muhna dangka hoihpen sangin.

²⁰På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

²⁰Diktatna lampi ka juia, vaihawmna lampite lakah:

²¹till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

²¹Kei honitte van ka luahsak theiha, a goubawmte uh ka dimsak theihna dingin.

²²HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

²²Toupan a lampi kipattungin a honneia, nidanga a thilhihte main.

²³Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

²³Khantawna kipan, a tunga kipan ahihkeileh lei om maa kipan koih kip ka hi.

²⁴Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

²⁴Thuknate a om louh laiin, lak khiakin ka oma; luikhuk tuia dimte a om loh lai un.

²⁵Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

²⁵Mualte a omkip main, tangte om main lak khiakin ka om:

²⁶när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

²⁶Lei hiam, gamte hiam, ahihkeileh khovel leivui kipatna a bawl nai louh laiin.

²⁷När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

²⁷Vante a hihkip laiin, huaiah ka om: tui thuk maikaiha bemvilvel a koih laiin:

²⁸när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

²⁸Tunga vante a bawl kip laiin: tui thukte tuikhukte a honghat lai un:

²⁹när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

²⁹Tuipi kianga a gi a piak laiin, huchia tuiten a thupiak tunga a tatlek louhna ding un: lei suangphumte achiamteh laiin:

³⁰då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

³⁰Huailaiin a kiangah ka om, nasemmi heutu bangin: huan nitengin a kipahna ka hi a, a maa kipak gigein;

³¹jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

³¹A tentheihna leiah; huan ka kipahna mite tapate kiangah a om hi.

³²Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

³²Huaijiakin tuin, ka tapate, hon ngaikhia unla: ka lampite jui miten nuam a sa ngal ua.

³³Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

³³Hilhna ja unla, pil un, huai tuh deilou kei un.

³⁴Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

³⁴Mi kei honjain nuam a sa hi, ka kongpia niteng vangin, ka kongkhakte khuamtea ngakin.

³⁵Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

³⁵Kuapeuh honmuin hinna a mu un, Toupa deihsakna tang ding ahi ngal ua.Himahleh kuapeuh ka tunga thilhihkhialin amah kha a hihdik kei hi: kei honhuaten sihna a it uhi.

³⁶Men den som går miste om mig han skadar sig själv; alla de som hata mig, de älska döden.

³⁶Himahleh kuapeuh ka tunga thilhihkhialin amah kha a hihdik kei hi: kei honhuaten sihna a it uhi.