¹Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

¹Aw TOUPA kiangah kipahthu hilh un; amah tuh a hoih ngala: a chitna leng khantawnin a om ding ahi ngala.

²Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

²TOUPA mi tatten huchibang gen uhen, doumi khut akipan a tatten.

³de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

³Gam teng akipan a pi khawma, suahlam leh tumlam, simlam leh mallam akipan tekhawngin.

⁴De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

⁴Gamdaia gam keu lampi ah a vakvak ua; mihing omna khua himhim a mu kei uhi.

⁵de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

⁵Gilkial leh dangtakin a hinna uh a gilsung uah a bahta hi.

⁶Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

⁶Huaitakin a buaina uah TOUPA a sam ua, aman a lungkhamna ua kipanin a humbitta.

⁷Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

⁷Mihing omna khuaa a pai theihna ding un, lampi tangtak ah a pikheta hi.

⁸De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

⁸Aw, mihingten TOUPA a chitna jiak leh, mihing tate tunga a thillamdang hihte jiakin phat himhim le u aw!

⁹att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

⁹Aman hinna thil lunggulh mahmah tuh a taisakin, hinna gilkial tuh vahsak jel ngala.

¹⁰De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

¹⁰Mial nuaia leh sihna lima tu-a, gimthuakna leh sikkhau a hente mahmah;

¹¹därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

¹¹Pathian thu tungahte a hel ua, Tungnungpen lunggel tuh a ngaihneu jiak un:

¹²Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

¹²Aman a lungtang uh sepgimnain a minsakta a; a puk ua, panpihpa ding himhim lah a om ngal kei a.

¹³Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

¹³Huai takin a buaina uah TOUPA a sam ua, aman a buaina ua kipan a pi khia a, a hennate uh a suktat sakta hi.

¹⁴han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

¹⁴Mial nuai akipan leh sihna lim akipan a pi khia a, a henna uh a suktat sakta hi.

¹⁵De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

¹⁵Aw, mihingten TOUPA a chitna jiakin leh, mihing tate tunga a thillamdang hihte jiakin phat himhim le u aw!

¹⁶att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

¹⁶Aman dal kongkhakte tuh a chimsaka, a kalhna sik tawnte tuh a hihtanta ngala.

¹⁷De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

¹⁷Mi haite a tatlekna jiak un leh, a gitlouh-satlouhnate u jiakin a kihihgim nak uhi.

¹⁸deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

¹⁸A hinna un nek theih chiteng a kiha; sihna kulh kongkhakte a naih jel uhi.

¹⁹Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

¹⁹Huaitakin a buaina uah TOUPA a sam ua, aman a mangbatna ua kipanin a hondam jel hi.

²⁰Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

²⁰A thu tuh a sawl khia a, amau tuh a damsak jel hi, a mahthatna ding ua kipanin a humbit jel hi.

²¹De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

²¹Aw, mihingten TOUPA a chitna jiakin leh, mihing tate tunga a thillamdang hihte jiakinphat himhim leu aw!

²²de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

²²Amau kipahthugen kithoihnate tuh lan uhenla, a thilhihte uh lasain hilh uhen.

²³De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

²³Tuipi-a long liana vapai suka, tui za tak tung khawnga na sem semten:

²⁴där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

²⁴Huaiten TOUPA thilhihte leh, tui thupi-a a thillamdang hihte a mu jel uhi.

²⁵Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

²⁵Aman thu a pia a, huihpi a nungsaka, huaiin a tuikihawtte tuh a sangsak hi.

²⁶De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

²⁶Vanah a pai tou luamluam ua, thukpi ah a pai suk nawn luamluam jel uhi: mangbatna jiakin a hinna uh a zulbei jel hi.

²⁷De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

²⁷Zukham bangin a sawi hoihoi ua, a tuan loklok ua, omdan ding himhim a theikei nak uhi.

²⁸Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

²⁸Huaitakin a buaina uah TOUPA a sam ua, aman a mangbatna ua kipanin a pi jel hi.

²⁹Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

²⁹Huihpi a daisak duama, huchiin a tuikihawtte a dai duam jel hi.

³⁰Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

³⁰Huan, a daihtak jiakin a kipak ua; huchiin aman a omna ding uh longkhawlna ah a pi tung jel hi.

³¹De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

³¹Aw, mihingten TOUPA a chitna jiakin leh, mihing tate tunga a thillamdang hihte jiakin phat mahmah le u-aw!

³²de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

³²Amau tuh mite kikhopna ah amah phat uhenla, upate tutana ah phat uhen.

³³Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

³³Aman luipite tuh gamdai a suaksak jela, tuinakte leng lei keu a suaksak jel hi.

³⁴bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

³⁴Gam hoih tuh gam keu mah leng a suaksak jel, a sunga omte genhak jiakin.

³⁵Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

³⁵Gamdai tuh dilin a suaksak jela, gam keu leng tuinak a suaksak jel hi.

³⁶Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

³⁶Huaiah gilkialte a omsaka, omna ding khua a bawl ua.

³⁷De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

³⁷Loute a neih ua, grep huante a bawl ua, a gah hong pungte a muh theihna ding un.

³⁸Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

³⁸Amau tuh vual a jawla, huchiin nakpi taka hihpunin a om ua; a gante uh a kiam a phal kei hi.

³⁹Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

³⁹Huan, nuaisiahte, gimthuaknate, lungkhamna te jiakin a kiamta hiaihiai ua, a kun ngiungiauta leuleu uhi.

⁴⁰men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

⁴⁰Aman miliante tungah muhsitna a sungbuaa, gamdai, lampi himhim omlouhna ah a vak saksaka.

⁴¹han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

⁴¹Himahleh gentheite tuh gimthuakna akipanin mun sangah a khatou hi, gan hon bangin inkuanpihte asiamsak hi.

⁴²De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

⁴²Mi diktatten huai a mu ding ua, a kipak ding uh; thulimlouhna tengtengin a kam a hum ding hi.Kuapeuh pilin huaite a kem hoih ding ua, TOUPA chitnate a ngaihtuah ding uhi.

⁴³Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.

⁴³Kuapeuh pilin huaite a kem hoih ding ua, TOUPA chitnate a ngaihtuah ding uhi.