1Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
1 Dawda ize, bonkoono kaŋ go Urusalima*, Waazukwa sanno neeya:
2Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
2 Waazukwa ne: «Yaamo no, yaamo no, hari kulu yaamo day no.»
3Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?
3 Riiba woofo dumi no boro ga du nga goyey kulu kaŋ a te ra beena cire?
4Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.
4 Zamana fo ga bisa, afo mo ga kaa, Amma ndunnya wo go no duumi.
5Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.
5 Koyne, wayna ga fun, a ga koy ka kaŋ, A ga waasu mo ka ye nango kaŋ a ga fun koyne.
6Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.
6 Haw kar ka ne dandi kamba nda zuray, A ye ka bare ka koy azawa kambe. A ga bare ka windi no-haray waati kulu nga fonda ra, Ka ye ka kaa naŋ kaŋ a fun din.
7Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.
7 Isey kulu goono ga zuru ka koy teeko ra, Kulu nda yaadin teeko mana to. Nangu kaŋ isey fun, Noodin no i ga ye koyne.
8Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
8 Hay kulu ga to da farga ka bisa haŋ kaŋ i ga ci. Mo si kungu nda diyaŋ, Hanga mo si to da maayaŋ.
9Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.
9 Haŋ kaŋ jin ka go no, nga no ga ye ka bara. Haŋ kaŋ i jin ka te, nga mo no i ga ye ka te koyne. Yaadin gaa, hari taji fo si no beena cire.
10Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.
10 Wala hay fo go no kaŋ boro ga du ka salaŋ a boŋ ka ne: «Guna, haya din hari taji no.»? A go no za doŋ me, waato zamaney kaŋ na iri jin ra.
11Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.
11 I si fongu nda waato harey, Wala nda wo kaŋ yaŋ g'i banda gana. Borey kaŋ ga kaa kokor banda, ngey mo si fongu i gaa.
12Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
12 Ay, Waazukwa, ay ya Israyla bonkooni no Urusalima ra.
13Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
13 Ay n'ay boŋ daŋ ay ma ceeci laakal do ay ma hay kulu kaŋ i ga te beena cire fintal. Taabi korno hari no, goyo kaŋ Irikoy no Adam-izey se zama a m'i gooji nd'a.
14När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.
14 Ay di goy kulu kaŋ i te beena cire. Guna, i kulu yaamo day no, da haw kaŋ ga faaru gaarayyaŋ.
15Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.
15 A si du ka te i ma haŋ kaŋ jin ka siiri kayandi. Haŋ kaŋ si no mo si lasaabu.
16Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.»
16 Ay na saaware te d'ay bina ka ne: «Guna, ay je laakal ra ka bisa borey kulu kaŋ yaŋ n'ay jin ka Urusalima may. Ay bina du laakal da bayray boobo.»
17Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
17 Ay n'ay laakal daŋ ay ma laakal bay, ay ma follokomtaray nda saamotaray mo bay. Ay di woodin mo haw gaarayyaŋ day no.
18Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.
18 Zama laakal boobo ga kande laakal tunay boobo, Boro kaŋ tonton da bayray mo, a tonton da bine saray.