¹Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet.

¹ Ay ne ay bina se: «Naŋ day ay ma ni si da kaani maayaŋ, kala ni ma ndunnya kaani ŋwa.» Amma woodin mo yaamo no.

²Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?»

² Ay ne haaruyaŋ se follay no. Ay ne kaani maayaŋ mo se, ifo no a ga hanse?

³I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin -- allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet -- och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.

³ Ay fintal ay bina ra, mate kaŋ ay g'ay gaahamo si da duvan*. Alwaato din ay bina go g'ay laakalo cabe laakal fondo. Ay ceeci mate kaŋ ay ga te ka saamotaray di, hal ay ma di haŋ kaŋ ga boori Adam-izey se i m'a te beena cire i fundey jirbi kayney ra.

⁴Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig.

⁴ Ay na goy beeriyaŋ te ay boŋ se. Ay na fuyaŋ cina ay boŋ se, ay na reyzin* kaliyaŋ tilam ay boŋ se mo.

⁵Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd.

⁵ Ay na kaliyaŋ da haw faaruyaŋ batamayaŋ te ay boŋ se. Ay n'i tilam da tuuri-nya dumi-dumi kulu kaŋ ga ize kaanoyaŋ hay.

⁶Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp.

⁶ Ay na banguyaŋ te ay boŋ se, zama ay ma tuuri zugay haŋandi nd'ey hal i ma beeri.

⁷Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem.

⁷ Ay na bannyayaŋ da koŋŋayaŋ day, i na tamyaŋ hay ay se mo. Koyne, ay gonda haw da feeji da hincin kuruyaŋ kaŋ ga beeri ka bisa boro kulu kaŋ n'ay jin Urusalima ra waney.

⁸Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många.

⁸ Ay na nzarfu nda wura margu, da koyey arzaka nda laabey wane. Ay du ay boŋ se doonkoyaŋ, alboro nda wayboro, da Adam-izey farhã hariyaŋ, kaŋ ga ti koŋŋayaŋ kaŋ sinda me.

⁹Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet.

⁹ Ay du beeray, ay tonton gumo ka bisa borey kulu kaŋ yaŋ n'ay jin Urusalima ra. Ay laakalo mo man'ay taŋ.

¹⁰Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda.

¹⁰ Hay kulu kaŋ ay moy di kaŋ ay ga ba, Ay mana wangu nd'a i se. Ay mana ay bina ganji farhã hari kulu kaŋ no, Zama ay bina maa kaani ay goyey kulu sabbay se. Woodin mo ga ti ay baa ay goyey kulu ra.

¹¹Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.

¹¹ Waato gaa ay n'ay goyey kulu guna, Kaŋ ay kambey taabi ka te, Da mo goyey kaŋ ay te ka tonton. Guna, ay kookaro kulu yaamo no, Haw gaarayyaŋ day no. A sinda nafa fo kulu beena cire.

¹²När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap -- ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort? --

¹² Kal ay bare zama ay ma laakal da follokomtaray da saamotaray guna. Zama boro kaŋ ga kaa bonkoono banda, Ifo no a ga te kala day haŋ kaŋ i jin ka te?

¹³då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret:

¹³ Waato gaa ay di kaŋ laakal bisa saamotaray danga mate kaŋ cine kaari bisa kubay.

¹⁴Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker. Dock märkte jag att det går den ene som den andre.

¹⁴ Laakalkooni moy go a boŋo ra, Day saamo ga dira kubay ra. Amma ay di kaŋ hay folloŋ no ga kaa i kulu gaa.

¹⁵Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?» Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.

¹⁵ Gaa no ay ne ay boŋ se: «Saamo koddoro ga ti ay koddoro. Yaadin gaa, mate gaa no ay bis'a laakal?» Ay ne ay bina ra: «Woodin mo yaamo no.»

¹⁶Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?

¹⁶ I sinda laakalkooni se fonguyaŋ ka bisa saamo. I kulu afo no, Za kaŋ zamana kaŋ ga kaa ra i ga dinya i kulu gaa. Kaari! laakalkooni buuyaŋ da saamo wane, I kulu afo no.

¹⁷Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

¹⁷ Woodin sabbay se no ay konna fundi, zama goyo kaŋ i go ga goy beena cire din, doori hari no ay se, zama hay kulu yaamo no, da haw gaarayyaŋ mo.

¹⁸Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag har gjort.

¹⁸ Ay mo, ay konna hay kulu kaŋ ay taabi ka te beena cire nafa, zama tilas ay m'a naŋ boro kaŋ ga kaa ay banda din se.

¹⁹Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.

¹⁹ May no ga bay mo hala hambara a ga ciya laakalkooni no wala saamo? Kulu nda yaadin, a ga hay kulu kaŋ ay taabi ka du may, haŋ kaŋ ay na laakal cabe ka taabi a ra beena cire. Woodin mo yaamo no.

²⁰Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen.

²⁰ Woodin se no koyne ay na bine kaa ay goy kulu kaŋ ay taabi ka te beena cire gaa.

²¹Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände.

²¹ Amma da boro go no kaŋ goy da laakal da bayray da gonitaray, gaa no a ga dira k'a naŋ boro kaŋ mana goy a ra se, woodin mo yaamo no da hasaraw beeri.

²²Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen?

²² Zama ifo no boro ga du nga goyo kulu nda nga kookaro kulu ra, kaŋ a maa taabi a ra beena cire?

²³Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet.

²³ Za kaŋ a jirbey kulu ra a sinda hari kulu kala day taabi, a taabo mo bine saray hari no. Oho, baa cin a laakal si kani bo. Woodin mo yaamo no.

²⁴Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt:

²⁴ Hay kulu si no kaŋ ga bisa boro se a ma ŋwa, a ma haŋ, a ma maa kaani nga goyo ra. Woone mo ay di, Irikoy kambe ra no a ga fun.

²⁵»Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?»

²⁵ Zama may no ga hin ka ŋwa, ka maa bine kaani, Irikoy baa si?

²⁶Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

²⁶ Zama boro kaŋ Irikoy ga maa a kaani, a se no a ga laakal, da bayray, da farhã no. Amma a na zunubikooni no a ma taabi ka margu-margu, ka gu citila mo, zama Irikoy m'a no boro kaŋ ga kaan nga se din se. Woodin mo yaamo da haw gaarayyaŋ no.