¹Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.

¹ Ma si waasu ka salaŋ, Ni laakalo mo ma si waasu ka hay kulu ci Irikoy jine. Zama Irikoy go beene, ni mo go ganda, Woodin sabbay se naŋ ni sanno ma ciya ikayniyo.

²Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst har överflöd på ord.

² Zama hindiri ga kaa muraadu boobo sabbay se, Saamo jinde mo, i g'a bay sanni boobo do.

³När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria.

³ Waati kaŋ ni ga sarti sambu Irikoy jine, ma si alwaato harta, zama a si maa saamey kaani. Kala ni ma haya kaŋ ni n'a sarti sambu nd'a din bana.

⁴Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det.

⁴ Dambe day ni ma si sarti sambu, da ni m'a sambu, ni ma s'a bana.

⁵Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar sina händers verk?

⁵ Ni ma si yadda ni meyo ma ni gaahamo daŋ zunubi ra. Ma si ne mo Irikoy dontonanta se: «Ay daray no.» Ifo se no Irikoy ga futu ni jinda se, a ma ni kambe goyo mo halaci?

⁶Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta.

⁶ Zama hindiri boobo da sanni boobo ra gonda yaamo. Day ni ma humburu Irikoy.

⁷Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda.

⁷ Da ni di i ga talka kankam, i ga cimi ciiti nda adilitaray siirandi mo kawyey ra, ni ma si dambara nda woodin. Zama boro beeri ga boro kaŋ gaze nga gaa laakal, borey kaŋ yaŋ bis'ey mo go no.

⁸Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en konung som så styr, att marken bliver brukad.

⁸ Farey albarka ga boro kulu nafa, bonkoono bumbo ga nafa a gaa.

⁹Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav. Också detta är fåfänglighet.

⁹ Boro kaŋ ga ba nzarfu si kungu nda nzarfu. Koyne, boro kaŋ ga ba yulwa si kungu nda tontoni. Woodin mo yaamo no.

¹⁰När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem?

¹⁰ Da arzaka tonton, a ŋwaakoy mo ga tonton. Ifo ga ti a koyo albarka, Kal a ma guna nda nga moy hinne?

¹¹Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.

¹¹ Goy-teeri jirbo ga kaan, Baa a ŋwa ikayna wala iboobo no. Amma arzakante kunguyaŋ si naŋ a ma jirbi.

¹²Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada.

¹² Hasaraw bambata go no kaŋ ay di beena cire: Duureyaŋ kaŋ i koyo go g'i batu, i ma ciya a se hasaraw hari.

¹³Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav.

¹³ Duura din mo ma halaci saaya jaŋay se. D'a na ize aru hay mo, A sinda hay kulu nga kambe ra.

¹⁴Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls intet som han kan taga med sig.

¹⁴ Danga mate kaŋ a fatta nga nyaŋo gunda ra gaa-koonu, A ga ye ka dira yaadin koyne, mate kaŋ a kaa din. A si konda hay kulu mo a goyo riiba ra, Danga a si konda hay kulu nga kambe ra no.

¹⁵Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han så mödar sig -- för vind?

¹⁵ Woone mo hasaraw bambata no: Danga mate kaŋ cine boro kaa, yaadin no a ga ye. Ifo no ga ti a riiba kaŋ a ga ŋwa, Za kaŋ haw faaruyaŋ se no a goy?

¹⁶Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken grämelse har han, och plåga och förtret.

¹⁶ A jirbey kulu ra a go kubay ra ka margu nda hẽeni korno da doori nda dukuri.

¹⁷Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får.

¹⁷ Guna haŋ kaŋ ay di ga boori, a ga saba mo: boro ma ŋwa, a ma haŋ, a ma farhã mo nga goyo kulu ra kaŋ a ga taabi nd'a beena cire, a fundo jirbi kayney kaŋ Irikoy n'a no, zama woodin ga ti a baa.

¹⁸Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en Guds gåva.

¹⁸ Boro kulu kaŋ no koyne, kaŋ Irikoy n'a no arzaka nda duure, a n'a no mo dabari a ma ŋwa i gaa, a ma du nga baa ka farhã nga goyo ra. Woodin mo Irikoy nooyaŋ no.

¹⁹Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud förlänar glädje i hjärtat.

¹⁹ Zama a si fongu sorro boobo nga fundi jirbey gaa, zama Irikoy n'a bine toonandi nda nga farhã harey.