¹HERRE, om jag vill gå till rätta med dig, så behåller du dock rätten. Likväl måste jag tala med dig om vad rätt är. Varför går det de ogudaktiga så väl? Varför hava alla trolösa så god lycka?

¹ Ya Rabbi, ni ya adilitaraykoy no. Woodin sabbay se no ay ga kande ay kalima ni do. Daahir ay ga ba ya ni hã ni ciitey sanni boŋ: Ifo se no boro laaley fondey ga te albarka? Ifo se no boro kulu kaŋ ga amaana ŋwaari goy te go yulwa goray ra?

²Du planterar dem, och de slå rot; de växa och bära frukt. Nära är du i deras mun, men fjärran är du från deras innersta.

² Ni n'i tilam hal i sinji mo. I te kaajiyaŋ, i goono ga beeri, I na baa nafa kaa taray. Maanay-maanay no ni go i meyey ra, Amma i biney ra ni ga mooru.

³Men du, HERRE, känner mig; du ser mig och prövar huru mitt hjärta är mot dig. Ryck dem bort såsom får till att slaktas, och invig dem till en dödens dag.

³ Amma nin, ya Rabbi, ni g'ay bay, ni di ay, Ni n'ay bina neesi mate kaŋ a go ni do haray. M'i fay waani sanda feejiyaŋ kaŋ i ga konda ka wi. M'i waadu mo wiyaŋ zaaro se.

⁴Huru länge skall landet ligga sörjande och gräset på marken allestädes förtorka, så att både fyrfotadjur och fåglar förgås för inbyggarnas ondskas skull, under det att dessa säga: »Han skall icke se vår undergång»

⁴ Waati fo no laabo ga fay da bu baray, Fari fo kulu subey mo ma lakaw a ra gorokoy laala sabbay se? Baa almaney da beene curayzey halaci, Zama borey ne: «Irikoy si di iri kokoray bananta.»

⁵Om du icke orkar löpa i kapp med fotgängare, huru vill du då taga upp tävlan med hästar? Och om du nu känner dig trygg i ett fredligt land, huru skall det gå dig bland Jordanbygdens snår?

⁵ Da ni zuru ce-koyey banda, hal i na ni fargandi, To, mate no ni ga te bariyey yona ra? Wala mo, da ni kati ka kaŋ baani samay laabo ra, Mate no ni ga te Urdun* tuuri lunku-lunkey ra?

⁶Se, till och med dina bröder och din faders hus äro ju trolösa mot dig; till och med dessa ropa med full hals bakom din rygg. Du må icke tro på dem, om de ock tala vänligt till dig.

⁶ Zama ni nya izey da ni baaba windo, Baa ngey na ni amaana ŋwa, Baa ngey mo na ni gana nda kaatiyaŋ. Ma s'i cimandi, Baa i na sanni hanno yaŋ te ni se.

⁷Jag har övergivit mitt hus, förskjutit min arvedel; det som var kärast för min själ lämnade jag i fiendehand.

⁷ Ay ga wangu ay kunda, ay g'ay wane jama furu, Ay g'ay bine baakwa daŋ nga ibarey kambe ra.

⁸Hon som är min arvedel blev mot mig såsom ett lejon i skogen; hon har höjt sin röst mot mig, därför har jag fattat hat till henne.

⁸ Ay wane jama ciya ay se sanda muusu beeri kaŋ go saaji tuuri zugey ra. A na nga jinde tunandi ka gaaba nd'ay, Woodin se no ay konn'a.

⁹Skall min arvedel vara mot mig såsom en brokig rovfågel -- då må ock rovfåglar komma emot henne från alla sidor. Upp, samlen tillhopa alla markens djur, och låten dem komma för att äta!

⁹ Ay wane jama go ay se sanda curo kaŋ gonda cangare-cangare, kaŋ curo cindey n'a daŋ game ka gaaba nd'a. Araŋ ma koy ka ganji ham kulu margu ka kand'ey zama i ma ham ŋwa.

¹⁰Herdar i mängd fördärva min vingård och förtrampa min åker; de göra min sköna åker till en öde öken. Man gör den till en ödemark;

¹⁰ Hawji boobo g'ay reyzin* kalo halaci, I g'ay faro taamu-taamu ngey ce taamey cire, I g'ay faro kaŋ ga kaan ay se ciya saaji kurmukoy mo.

¹¹sörjande och öde ligger den framför mig. Hela landet ödelägges, ty ingen finnes, som vill akta på.

¹¹ Boro fo n'a ciya kurmu, A goono ga bu baray te ay se, Zama laabo kulu ciya kurmu, Amma boro kulu ba si nda woodin.

¹²Över alla höjder i öknen rycka förhärjare fram, ja, HERRENS svärd förtär allt, från den ena ändan av landet till den andra; intet kött kan finna räddning.

¹² Halacikoyaŋ kaaru tondey kulu boŋ saajey ra, Zama Rabbi takuba goono ga ŋwa za laabo me ne-hara kal a ma koy a me ya-hara gaa. Laakal kanay si no mo fundikooni kulu se.

¹³De hava sått vete, men skördat tistel; de hava mödat sig fåfängt. Ja, I skolen komma på skam med eder gröda för HERRENS glödande vredes skull.

¹³ I na alkama duma, amma karji no i wi. I na ngey boŋ taabandi yaamo, Araŋ heemaro n'araŋ haawandi Rabbi futay korna sabbay se.

¹⁴Så säger HERREN om alla de onda grannar som förgripa sig på den arvedel jag har givit åt mitt folk Israel: Se, jag skall rycka dem bort ur deras land, och Juda hus skall jag rycka undan ifrån dem.

¹⁴ Ay gorokasin laaley kulu kaŋ ga tubo kaŋ ay daŋ ay borey Israyla ma tubu din ham, yaa no Rabbi ci i boŋ: A go, ay g'i dagu ka kaa ngey laabo ra, ay ma Yahuda kunda mo dagu ka kaa i game ra.

¹⁵Men därefter, sedan jag har ryckt dem bort, skall jag åter förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en till sin arvedel och var och en till sitt land.

¹⁵ A ga ciya mo, waati kaŋ ay n'i dagu ka ban, ay ga ye ka bakar i se koyne. Ay ga ye ka kand'ey, i boro fo kulu nga tubo do, i boro fo kulu nga laabo ra mo.

¹⁶Om de då rätt lära sig mitt folks vägar, så att de svärja vid mitt namn: »Så sant HERREN lever», likasom de förut lärde mitt folk att svärja vid Baal, då skola de bliva upprättade mitt ibland mitt folk.

¹⁶ A ga ciya mo, da gorokasin laaley din n'ay borey muraadey dondon da anniya, d'i ze d'ay maa mo ka ne: «Ay ze da Rabbi fundikoono,» sanda mate kaŋ cine i n'ay borey dondonandi i ma ze da Baal -- yaadin gaa kulu i ga du nangu ay borey game ra.

¹⁷Men om de icke vilja höra, så skall jag alldeles bortrycka och förgöra det folket, säger HERREN.

¹⁷ Amma d'i wangu ka maa, waati din gaa daahir ay ga ndunnya dumo din dagu k'a halaci. Yaadin no Rabbi ci.