1Därefter tog Job till orda och sade:
1 Ayuba tu ka ne:
2Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
2 «Waati fo no araŋ g'ay fundo taabandiyaŋo naŋ? Araŋ m'ay bagu-bagu nda sanniyaŋ mo naŋ.
3Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
3 Sorro way wo kulu araŋ goono g'ay foy no, Haawi mana araŋ di nda mate kaŋ cine araŋ goono g'ay zamba?
4Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
4 Baa da cimi no ay na taali te, Ay taalo day si bisa ay boŋo boŋ.
5Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
5 Hala day daahir boŋbeeray no araŋ goono ga cabe ay se, Ka cabe kaŋ ay masiiba no ga ti ay taali dakeyaŋo sabaabu,
6så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
6 Kulu araŋ ma woodin bay: Irikoy no k'ay zeeri, Nga no ka nga wufa daaru k'ay windi.
7Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
7 Ay goono ga wurru! Ay goono ga yoy-yoy! toonye sabbay se, Yoy-yoy! amma boro kulu siino ga maa. Ay na gaakasinay ce, amma ay mana du cimi ciiti.
8Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
8 A n'ay fonda kosaray hal ay si du ka bisa, A na kubay sinji ay se fonda gaa.
9Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
9 A n'ay darza kulu kaa ay gaa, Ka boŋtoba kaa ay boŋo gaa.
10Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
10 A n'ay bagu-bagu kuray kulu, ay ban mo. A n'ay beeja dagu mo sanda tuuri-nya.
11Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
11 A na nga futa danjo diyandi ay boŋ, A n'ay ye nga yanjekaarey ra.
12Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
12 A marga satey ga kaa care banda, Ka ngey fonda hanse zama ngey ma wongu nd'ay, I goono ga gata sinji k'ay nangora windi.
13Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
13 A n'ay nya-izey moorandi ay gumo, Ay mo-ka-bayrayey mo n'ay fay waani.
14Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
14 Ay dumey gaze, Ay goray corey mo dinya ay gaa.
15Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
15 Borey kaŋ yaŋ ga zumbu ay kwaara, baa ay koŋŋey mo n'ay himandi sanda yaw cine. Ay ciya i se sanda mebaraw.
16Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
16 Ay g'ay bannya ce, Amma a si tu ay se, Baa ay n'a ŋwaaray da sanni.
17Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
17 Ay funsaro ciya hay fo yaw ay wando se, Ay ciya fanta hari ay nya ize gundey mo se.
18Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
18 Baa zanka kayney go ga donda ay. D'ay tun ka kay, kal i m'ay wow.
19Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
19 Ay saaware corey kulu no k'ay fanta, Ay baakoy mo bare ka wangu ay.
20Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
20 Ay biriyey go ga naagu ay baso nd'ay kuuro gaa. Da cat no ay du ka faaba.
21Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
21 Hay! wa bakar ay se, wa bakar ay se, ya araŋ ay corey, Zama Irikoy kambe n'ay ham.
22Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
22 Ifo se no araŋ goono g'ay fundo gurzugandi sanda mate kaŋ cine Irikoy goono ga te? Ay gaa-baso mana wasa araŋ se bo?
23Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
23 Doŋ d'i g'ay sanney hantum! Doŋ day i m'i hantum tira fo ra!
24ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
24 Doŋ i m'i jabu tondi hantumyaŋ ra hal abada da guuru kalam, K'i kawaatimandi nda bidile.
25Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
25 Zama ay bay kaŋ ay Fansakwa gonda fundi, Kokor banda mo a ga kay ndunnya boŋ.
26Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
26 Ay gaaham woone halaciyaŋ banda, Kulu nda yaadin ay gaaham ra, ay ga di Irikoy.
27Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
27 Ay ga di a mo, ay bumbo, Ay moy no ga di a, manti mo sanda boro fo wane bo. Ay bina go ga yalla-yalla ay ra.
28Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
28 D'araŋ ne: ‹Mate kaŋ iri g'a fundo gurzugandi nd'a neeya!› Kulu sanno kaajo go ay do.
29då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
29 Kal araŋ ma humburu takuba araŋ boŋ se, Zama dukuri ga takuba ciito candi ka kande, Zama araŋ ma bay kaŋ ciiti hane go no.»