1Men Israels män hade svurit i Mispa och sagt: »Ingen av oss skall giva sin dotter till hustru åt någon benjaminit.»
1 Israyla borey binde jin ka ze Mizpa ra ka ne: «Iri boro, baa afo si nga ize way hiijandi Benyamin boro se.»
2Och nu kom folket till Betel och stannade där ända till aftonen inför Guds ansikte; och de brusto ut i bitter gråt
2 Jama binde kaa Betel. I goro noodin Irikoy jine kala wiciri kambu. I na ngey jindey sambu ka hẽ da hẽeni korno.
3och sade: »Varför, o HERRE, Israels Gud, har sådant fått ske i Israel, att i dag en hel stam fattas i Israel?»
3 I ne: «Ya Rabbi, Israyla Irikoyo! Ifo se no hayo wo te Israyla ra, hala mo i jaŋ kunda fo hunkuna Israyla ra?»
4Dagen därefter stod folket bittida upp och byggde där ett altare och offrade brännoffer och tackoffer.
4 A ciya mo, jama tun za susuba da hinay ka sargay feema cine noodin. I na sargay kaŋ i ga ton da saabuyaŋ sargayyaŋ mo salle.
5och Israels barn sade: »Finnes någon bland Israels alla stammar, som icke kom upp till HERREN med den övriga församlingen?» Ty man hade svurit en dyr ed, att den som icke komme upp till HERREN i Mispa skulle straffas med döden.
5 Israyla izey mo ne: «Israyla kundey kulu ra, may no mana kaa Rabbi do jama marga ra?» Zama i na zeyaŋ bambata te, boro kaŋ mana kaa Mizpa Rabbi do ciine ra, ka ne: «Daahir no i g'a wi.»
6Och Israels barn ömkade sig över sin broder Benjamin och sade: »Nu har en hel stam blivit borthuggen från Israel.
6 Israyla izey binde ye ka bakar ngey nya-izo Benyamin se ka ne: «I na kunda fo halaci hunkuna Israyla ra.
7Vad skola vi göra för dem som äro kvar, så att de kunna få hustrur? Ty själva hava vi ju svurit vid HERREN att icke åt dem giva hustrur av våra döttrar.»
7 Mate no iri ga te ka du wandeyaŋ borey yaŋ kaŋ cindi se, za kaŋ iri ze da Rabbi ka ne iri si iri ize wayey hiijandi i se?»
8Och då frågade åter: »Finnes bland Israels stammar någon som icke kom upp till HERREN i Mispa?» Och se, från Jabes i Gilead hade ingen kommit till lägret, till församlingen där.
8 I ne: «Israyla kundey ra, man bora kaŋ mana kaa Rabbi do Mizpa?» Wiiza, boro kulu mana tun Yabes-Jileyad ka kaa Mizpa jama marga do.
9Ty när folket mönstrades, befanns det att ingen av invånarna i Jabes i Gilead var där.
9 Zama saaya kaŋ i na borey lasaabu, a go, i mana Yabes-Jileyad goroko fo kulu gar noodin.
10Då sände menigheten dit tolv tusen av de tappraste männen och bjöd dessa och sade: »Gån åstad och slån invånarna i Jabes i Gilead med svärdsegg, också kvinnor och barn.
10 Jama binde na boro zambar way cindi hinka donton, kaŋ yaŋ ga yaaru nda cimi. I n'i lordi ka ne i se: «Wa koy ka Yabes-Jileyad kar da takuba parkatak! da wayborey d'i kayney care banda.
11Ja, detta är vad I skolen göra: allt mankön och alla de kvinnor som hava haft med mankön att skaffa skolen I giva till spillo.
11 Haŋ kaŋ araŋ ga te neeya: araŋ ga alborey kulu leemun parkatak! da wayboro kulu kaŋ kani da alboro.»
12Men bland invånarna i Jabes i Gilead funno de fyra hundra unga kvinnor som voro jungfrur och icke hade haft med män, med mankön, att skaffa. Dessa förde de då till lägret i Silo i Kanaans land.
12 I na wandiyo zangu taaci gar Yabes-Jileyad ra, kaŋ yaŋ mana bay ka kani nda alboro ce fo. I kande wandiyey jama do Silo ra, kaŋ go Kanaana laabo ra.
13Sedan sände hela menigheten åstad och underhandlade med de benjaminiter som befunno sig på Rimmons klippa, och tillbjöd dem fred.
13 Jama kulu donton ka salaŋ da Benyamin izey kaŋ yaŋ go Rimmon tondo ra. I na baani baaru fe i gaa.
14Så vände nu Benjamin tillbaka; och man gav dem till hustrur de kvinnor från Jabes i Gilead, som man hade låtit leva. Men dessa räckte ingalunda till för dem.
14 Alwaato din no Benyamin borey ye ka kaa. Israyla borey na wandiyey no i se, kaŋ yaŋ i naŋ da fundi Yabes-Jileyad wayborey ra. Kulu nda yaadin, i mana wasa Benyamin borey se.
15Och folket ömkade sig över Benjamin, eftersom HERREN hade gjort en rämna bland Israels stammar.
15 Jama binde bakar Benyamin se, zama Rabbi na kunda fo zeeri Israyla ra.
16Och de äldste i menigheten sade: »Vad skola vi göra med dem som äro kvar, så att de kunna få hustrur? Ty alla kvinnor äro ju utrotade ur Benjamin.»
16 Kala jama arkusey ne: «Mate no iri ga te ka du wandeyaŋ woone yaŋ kaŋ cindi se, za kaŋ i na Benyamin wayborey wi?»
17Och de sade ytterligare: »De undkomna av Benjamin måste få en besittning, så att icke en stam bliver utplånad ur Israel.
17 I ne mo: «Tilas no i ma du tubu borey kaŋ yaŋ du ka yana Benyamin ra se, zama i ma si kunda fo tuusu Israyla ra.
18Men själva kunna vi icke åt dem giva hustrur av våra döttrar, ty Israels barn hava svurit och sagt: Förbannad vare den som giver en hustru åt Benjamin.»
18 Amma iri si hin k'i no wande iri ize wandiyey ra i ma hiiji, zama Israyla izey jin ka ze ka ne: ‹Laalante no boro kaŋ ga wande no Benyamin se.› »
19Och de sade vidare: »En HERREN högtid plägar ju hållas år efter år i Silo, som ligger norr om Betel, öster om den väg som går från Betel upp till Sikem, och söder om Lebona.»
19 Kal i ne: «Guna, Rabbi batu go no jiiri kulu Silo ra, kaŋ go Betel se azawa kambe, fonda kaŋ ga fun Liban se dandi kambe.»
20Och de bjödo Benjamins barn och sade: »Gån åstad och läggen eder i försåt i vingårdarna.
20 I na Benyamin izey lordi ka ne: «Wa koy ka gum reyzin kaley ra.
21När I då fån se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina dansar, skolen I komma fram ur vingårdarna, och var och en av eder skall bland Silos döttrar rycka till sig en som kan bliva hans hustru; därefter skolen I begiva eder hem till Benjamins land.
21 Araŋ ma guna. Hala day Silo izey wandiyey fatta zama ngey ma gaan se, waato din gaa araŋ mo ma fun reyzin kaley ra. Alboro fo kulu ma di nga boŋ se wande Silo ize wandiyey ra, ka koy Benyamin laabu.
22Om sedan deras fäder eller deras bröder komma och beklaga sig för oss, vilja vi säga till dem: 'Förunnen oss dem; ty ingen av oss har tagit sig någon hustru i kriget. I haven ju då icke själva givit dem åt dessa; ty i sådant fall haden I ådragit eder skuld.'»
22 A ga ciya mo, saaya kaŋ cine i baabey wala i armey, da i kande kalima iri do, iri ma ne i se: ‹Wa yadda k'i naŋ iri se gomni boŋ, zama iri wo, iri mana wandeyaŋ kom wongu do ka no i se. Zama d'araŋ mo man'i no sohõ cine, doŋ alhakku go araŋ boŋ.› »
23Och Benjamins barn gjorde så och skaffade sig hustrur, lika många som de själva voro, bland de dansande kvinnor som de rövade. Sedan begåvo de sig tillbaka till sin arvedel och byggde åter upp städerna och bosatte sig i dem.
23 Kala Benyamin izey te yaadin. I na wandeyaŋ sambu ngey baayaŋo hino me, kaŋ yaŋ koy ka gaan, wo kaŋ yaŋ i di ra. I tun ka ye ngey tubo do ka birniyaŋ cina ka goro i ra.
24Också de övriga israeliterna begåvo sig bort därifrån, var och en till sin stam och sin släkt, och drogo ut därifrån, var och en till sin arvedel.
24 Israyla izey mo fay da nango din jirbey din ra. Boro kulu koy nga kunda da nga almayaaley do. Boro kulu tun noodin ka koy nga tubo do mo.
25På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad honom behagade.
25 Jirbey din ra bonkooni si no Israyla ra. Boro kulu ga te haŋ kaŋ ga saba nga bumbo diyaŋ gaa.