1Huru har icke guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats! Heliga stenar ligga kringkastade i alla gators hörn.
1 Kaari! Wura ciya ibi. Wura kaŋ hanan d'i kulu barmay. I na nangu hananta tondey gusam fondey gaarey kulu ra.
2Sions ädlaste söner som aktades lika med fint guld, huru räknas de icke nu såsom lerkärl, krukmakarhänders verk!
2 Sihiyona ize darzantey kaŋ waato i darza ga saba nda wura hansante, A go, i n'i himandi sanda botogo foobuyaŋ, Kusu cinako kambe goy.
3Själva schakalerna räcka spenarna åt sina ungar för att giva dem di; men dottern mitt folk har blivit grym, lik strutsen i öknen.
3 Baa zoŋey ga ngey fafa no, I ga ngey izey naanandi, Amma ay jama ize wayo te bine-bi sanda saajo ra taatagayey cine.
4Spenabarnets tunga låder av törst vid dess gom; le späda barnen bedja om bröd, men ingen bryter sådant åt dem.
4 Attaciriya kaŋ go ga naan, A deena go ga naagu a daana gaa jaw maayaŋ sabbay se. Zankey go ga ŋwaari ŋwaaray, Amma boro kulu si zaban i se.
5De som förr åto läckerheter försmäkta nu på gatorna; de som uppföddes i scharlakan måste nu ligga i dyn.
5 Borey kaŋ waato i ga ndunnya kaani maayaŋ ŋwaari ŋwa, Sohõ i go ga halaci fondey boŋ. Ngey mo kaŋ i biiri sanda bonkooni izeyaŋ, Sohõ i go ga fisi begunu ganday.
6Så var dottern mitt folks missgärning större än Sodoms synd, Sodoms, som omstörtades i ett ögonblick, utan att människohänder kommo därvid.
6 Zama ay jama ize wayo taalo alhakko bisa Saduma* zunubo alhakko, Kwaara kaŋ i zeeri fap! folloŋ! Baa kaŋ boro kulu mana kambe dake a gaa.
7Hennes furstar voro mer glänsande än snö, de voro vitare än mjölk, deras hy var rödare än korall, deras utseende var likt safirens.
7 A boro beerey bisa neezu* hanan yaŋ, I bisa wa gani kwaaray yaŋ mo. I gaahamey bisa koral* ciray yaŋ caw, I n'i ziiri sanda safir* tondiyaŋ.
8Nu hava deras ansikten blivit mörkare än svart färg, man känner icke igen dem på gatorna; deras hud sitter fastklibbad vid benen, den har förtorkats och blivit såsom trä.
8 Amma sohõ i alhaaley bi da kusu banda, Boro si baa i bay fondey gaa. I kuurey sukum ka naagu i biriyey gaa, A koogu sanda bundu cine.
9Lyckligare voro de som dräptes med svärd, än de äro, som dräpas av hunger, de som täras bort under kval, utan näring från marken.
9 Boro ma bu nda takuba baa a ma bu da haray. Hara g'a kombandi, a ga komso mo fari nafa-jaŋay sabbay se.
10Med egna händer måste ömsinta kvinnor koka sina barn för att hava dem till föda vid dottern mitt folks skada.
10 Wayborey kaŋ biney ga baan, I kambey no ka ngey izey hina. I ciya i se ŋwaari ay jama ize wayo halaciyaŋo ra.
11HERREN har uttömt sin förtörnelse, utgjutit sin vredes glöd; i Sion har han tänt upp en eld, som har förtärt dess grundvalar.
11 Rabbi na nga dukuro toonandi, A na nga futay korna gusam. A na danji daŋ Sihiyona gaa kaŋ n'a ton kal a tiksa gaa.
12Ingen konung på jorden hade trott det, ingen som bor på jordens krets, att någon ovän eller fiende skulle komma in genom Jerusalems portar.
12 Ndunnya bonkooney da ndunnya gorokoy kulu mo, doŋ i si ta hal a ga hin ka te yanjekaari nda ibare ma furo Urusalima* meyey ra.
13För dess profeters synders skull har så skett, för dess prästers missgärningar, därför att de därinne utgöto de rättfärdigas blod.
13 Amma woodin te a annabey zunubey sabbay se, D'a alfagey goy laaley sabbay se, Ngey kaŋ na adilanteyaŋ kuri mun gallo ra.
14Såsom blinda irra de omkring på gatorna, fläckade av blod. så att ingen finnes, som vågar komma vid deras kläder.
14 Sohõ i goono ga dira ka tatanji kwaara fondey ra sanda danawyaŋ. Kuri n'i ziibandi hal a to naŋ kaŋ boro kulu s'i bankaarayey ham.
15»Viken undan!» »Oren!», så ropar man framför dem; »Viken undan, viken undan, kommen icke vid den!» ja, flyktiga och ostadiga måste de vara; bland hedningarna säger man om dem: »De skola ej mer finna någon boning.»
15 Borey wurru i gaa ka ne i se: «Ya araŋ ziibikoyey, wa tun, wa koy! Wa tun ka koy, wa si lamba iri gaa!» Ngey mo zuru, i soobay ka dira ka tatanji. Dumi cindey ra borey goono ga ne: «I si ye ka goro noodin koyne.»
16HERRENS åsyn förskingrar dem, han vill icke mer akta på dem; mot prästerna visas intet undseende, mot de äldste ingen misskund.
16 Rabbi futa n'i say-say, A si ye k'i saal koyne. Borey baa si da alfagey beera, I mana gomni te arkusey se mo.
17Ännu försmäkta våra ögon i fåfäng väntan efter hjälp; från vårt vårdtorn speja vi efter ett folk som ändå ej kan frälsa oss.
17 Iri wo, iri moy gaze, Zama gaakasinay kaŋ iri hangan ya yaamo no. Iri na mo daaru ka guna hala ndunnya dumi go no -- amma a si hin ka faaba te.
18Han lurar på vara steg, så att vi ej våga gå på våra gator. Vår ände är nära, vara dagar äro ute; ja, vår ande har kommit.
18 I goono ga iri ce daarey gana, Kal iri si hin ka baa furo iri kwaarey fondey ra. Iri bananta maan, iri jirbey kubay, iri kokora kaa.
19Våra förföljare voro snabbare än himmelens örnar; på bergen jagade de oss, i öknen lade de försåt för oss.
19 Iri gaaraykoy waasu nda zeeban kaŋ ga deesi beene. I n'iri kankam da gaarayyaŋ tondi kuukey boŋ, I na gumandiyaŋ te iri se mo saajey ra.
20HERRENS smorde, han som var vår livsfläkt, blev fångad i deras gropar, han under vilkens skugga vi hoppades att få leva bland folken.
20 Iri niiney ra funsuyaŋo, Kaŋ ga ti Rabbi wane suubananta, Nga kaŋ iri ne a biyo cire no iri ga goro dumi cindey ra, I n'a di ngey guusu hirrimo ra.
21Ja, fröjda dig och var glad, du dotter Edom, du som bor i Us' land! Också till dig skall kalken komma; du skall varda drucken och få ligga blottad.
21 Ya nin, Edom ize wayo, ni ma farhã. Nin kaŋ goono ga goro Uz laabo ra, ma te bine kaani. Amma haŋ-gaasiya din ga bisa kal a ma koy ni do. Ni mo ga haŋ ka bugu, ka ni boŋ kaa koonu.
22Din missgärning är ej mer, du dotter Sion; han skall ej åter föra dig bort i fångenskap. Men din missgärning, du dotter Edom, skall han hemsöka; han skall uppenbara dina synder.
22 Ya nin, Sihiyona ize wayo, ni laalayaŋo alhakko kubay. Rabbi si ye ka konda nin tamtaray koyne. Ya nin, Edom ize wayo, a ga ni laala alhakko bana ni gaa, A ma ni zunubey gundo fisi ka kaa taray mo.