¹Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

¹ Laakal mana ce no? Fahamay mana nga jinda tunandi bo?

²Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

² Batamey ra da fondey bindo ra da fondey kubayyaŋ do a go ga kay.

³Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

³ Da meyey gaa, nangey kaŋ borey ga furo kwaara ra, Da furoyaŋ meyey do, a go ga jinde sambu ka ne:

⁴Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

⁴ «Ya araŋ alborey, araŋ no ay go ga ce. Ay jinda mo go ga koy Adam-izey do haray.

⁵Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

⁵ Araŋ kaŋ sinda carmay, wa faham da laakal. Araŋ mo, saamey, wa goro nda bine kaŋ ga faham.

⁶Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

⁶ Wa hanga jeeri ay se, Zama ay ga muraaduyaŋ kaŋ gonda beeray salaŋ. Ay meyo feeriyaŋ ya hari kaŋ ga saba no.

⁷Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

⁷ Zama ay meyo ga cimi ci, Laala mo fanta hari no ay deena se.

⁸Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

⁸ Ay me sanney kulu, adilitaray ra no i go, Haŋ kaŋ ga siiri si no i ra, wala haŋ kaŋ si saba.

⁹De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

⁹ Taray kwaaray no i go boro kaŋ ga faham se, I ga saba mo borey kaŋ ga du bayray se.

¹⁰Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

¹⁰ M'ay dondonandiyaŋey ta, manti nzarfu. Ma bayray ta ka bisa wura suubanante.

¹¹Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

¹¹ Zama laakal boori nda tondi hiir'ize caadante yaŋ. Hay kulu kaŋ boro ga ba si kar a gaa.

¹²Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

¹² Ay, Laakal, ay na haggoyyaŋ ciya ay nangoray. Ay du bayray da laakal kaŋ ga haggoy.

¹³Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

¹³ Rabbi humburkumay ga ti boro ma konna ilaalo. Boŋbeeray da fooma nda fondo laalo da me-ka-say, ay ga konn'ey.

¹⁴Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

¹⁴ Saaware ya ay wane no, da laakal hanno. Ay ya fahamay no, ay gonda hina.

¹⁵Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

¹⁵ Ay do no bonkooney ga may, Mayraykoyey mo ga ciiti dumbu.

¹⁶Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

¹⁶ Ay do no jine borey ga may, Ngey nda laabukoy kayney mo, Kaŋ yaŋ ga ti laabo cimi-ciiti-teekoy kulu.

¹⁷Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

¹⁷ Ay ga ba ay baakoy, Borey kaŋ yaŋ g'ay ceeci nda himma mo ga du ay.

¹⁸Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

¹⁸ Duure nda beeray go ay banda, Oho, da arzaka kaŋ ga duumi da adilitaray mo.

¹⁹Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

¹⁹ Ay nafa ga bisa wura, Oho, a bisa wura hansante. Ay riiba mo bisa nzarfu suubanante.

²⁰På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

²⁰ Ay ga dira adilitaray fondey ra da cimi ciiti laawaley bindo ra.

²¹till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

²¹ Zama borey kaŋ yaŋ ga ba ay, Ay ma naŋ i ma duure tubu, Ay m'i jisiri nangey toonandi.

²²HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

²² Ay ya Rabbi wane no za a muraadey mana sintin, Za a goy sintinayey jine, doŋ waney.

²³Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

²³ Za zamana kaŋ ga duumi jine, za sintina, Za ndunnya mana baa te no i n'ay sinji.

²⁴Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

²⁴ Za guusuyaŋey si no i n'ay fattandi, Za hari-moy kaŋ yaŋ harey ga baa si no.

²⁵Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

²⁵ Za tondey mana sinji, Za tudey jine no i n'ay fattandi.

²⁶när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

²⁶ Za a mana laabo da saajey te jina, Za a mana laabu baano sintina te ndunnya ra.

²⁷När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

²⁷ Alwaato kaŋ a na beeney soola, ay go no. Saaya kaŋ a na teeko moyduma windi sanda korbay cine.

²⁸när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

²⁸ Saaya kaŋ a na beene batama gaabandi, Saaya kaŋ guusuyaŋey hari-moy te gaabi.

²⁹när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

²⁹ Saaya kaŋ a na teeko hirro daŋ a se, Zama haro ma si a lordo daaru, Alwaato kaŋ a na ndunnya sinjiyaŋ jeero te.

³⁰då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

³⁰ Saaya din ay go a do, goni no goy ra. Zaari kulu ay ya a farhã hari no, Han kulu mo ay ga farhã a jine.

³¹jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

³¹ Ay ga farhã ndunnya ra kaŋ ga ti a wane, Ay kaani maayaŋo go Adam-izey do mo.

³²Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

³² Sohõ binde, ay izey, wa hanga jeeri ay se, Zama albarkante no borey kaŋ yaŋ ga haggoy d'ay fondey.

³³Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

³³ Wa maa dondonandiyaŋ. Araŋ ma te laakal, araŋ ma s'a muray mo.

³⁴Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

³⁴ Albarkante no boro kaŋ ga maa ay se, Kaŋ zaari kulu a ga batu ay windi meyey bundey gaa.

³⁵Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

³⁵ Zama nga kaŋ ga du ay, fundi no a ga du, A ga du gaakuri Rabbi do mo.

³⁶Men den som går miste om mig han skadar sig själv; alla de som hata mig, de älska döden.

³⁶ Amma boro kaŋ ga zunubi te ay se, A goono ga nga fundo toonye. Boro kulu kaŋ ga konna ay, buuyaŋ no a ga ba.»