1Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
1‹‹Yaşamımdan usandım,Özgürce yakınacak,İçimdeki acıyla konuşacağım.
2Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
2Tanrıya: Beni suçlama diyeceğim,Ama söyle, niçin benimle çekişiyorsun.
3Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
3Hoşuna mı gidiyor gaddarlık etmek,Kendi ellerinin emeğini reddedipKötülerin tasarılarını onaylamak?
4Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
4Sende insan gözü mü var?İnsanın gördüğü gibi mi görüyorsun?
5Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
5Günlerin ölümlü birinin günleri gibi,Yılların insanın yılları gibi mi ki,
6eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
6Suçumu arıyor,Günahımı araştırıyorsun?
7du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
7Kötü olmadığımı,Senin elinden beni kimsenin kurtaramayacağını biliyorsun.
8Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
8‹‹Senin ellerin bana biçim verdi, beni yarattı,Şimdi dönüp beni yok mu edeceksin?
9Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
9Lütfen anımsa, balçık gibi bana sen biçim verdin,Beni yine toprağa mı döndüreceksin?
10Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
10Beni süt gibi dökmedin mi,Peynir gibi katılaştırmadın mı?
11Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
11Bana et ve deri giydirdin,Beni kemiklerle, sinirlerle ördün.
12Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
12Bana yaşam verdin, sevgi gösterdin,İlgin ruhumu korudu.
13Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
13‹‹Ama bunları yüreğinde gizledin,Biliyorum aklındakini:
14om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
14Günah işleseydim, beni gözlerdin,Suçumu cezasız bırakmazdın.
15Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
15Suçluysam, vay başıma!Suçsuzken bile başımı kaldıramıyorum,Çünkü utanç doluyum, çaresizim.
16Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
16Başımı kaldırsam, aslan gibi beni avlar,Şaşılası gücünü yine gösterirsin üstümde.
17Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
17Bana karşı yeni tanıklar çıkarır,Öfkeni artırırsın.Orduların dalga dalga üzerime geliyor.
18Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
18‹‹Niçin doğmama izin verdin?Keşke ölseydim, hiçbir göz beni görmeden!
19hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
19Hiç var olmamış olurdum,Rahimden mezara taşınırdım.
20Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
20Birkaç günlük ömrüm kalmadı mı?Beni rahat bırak da biraz yüzüm gülsün;
21innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
21Dönüşü olmayan yere gitmeden önce,Karanlık ve ölüm gölgesi diyarına,
22till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
22Zifiri karanlık diyarına,Ölüm gölgesi, kargaşa diyarına,Aydınlığın karanlığı andırdığı yere.››