1Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
1Naamalı Sofar şöyle yanıtladı:
2Skall sådant ordflöde bliva utan svar och en så stortalig man få rätt?
2‹‹Bunca söz yanıtsız mı kalsın?Çok konuşan haklı mı sayılsın?
3Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad, så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?
3Saçmalıkların karşısında sussun mu insanlar?Sen alay edince kimse seni utandırmasın mı?
4Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt, och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?
4Tanrıya, ‹İnancım arıdır› diyorsun,‹Senin gözünde temizim.›
5Nej, om allenast Gud ville tala och upplåta sina läppar till att svara dig,
5Ama keşke Tanrı konuşsa,Sana karşı ağzını açsa da,
6om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter, huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått, då insåge du att Gud, dig till förmån, har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.
6Bilgeliğin sırlarını bildirse!Çünkü bilgelik çok yönlüdür.Bil ki, Tanrı günahlarından bazılarını unuttu bile.
7Men kan väl du utrannsaka Guds djuphet eller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?
7‹‹Tanrının derin sırlarını anlayabilir misin?Her Şeye Gücü Yetenin sınırlarına ulaşabilir misin?
8Hög såsom himmelen är den -- vad kan du göra? djupare än dödsriket -- vad kan du förstå?
8Onlar gökler kadar yüksektir, ne yapabilirsin?Ölüler diyarından derindir, nasıl anlayabilirsin?
9Dess längd sträcker sig vidare än jorden, och i bredd överträffar den havet.
9Ölçüleri yeryüzünden uzun,Denizden geniştir.
10När han vill fara fram och spärra någon inne eller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?
10‹‹Gelip seni hapsetse, mahkemeye çağırsa,Kim Ona engel olabilir?
11Han är ju den som känner lögnens män, fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.
11Çünkü O yalancıları tanır,Kötülüğü görür de dikkate almaz mı?
12Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd, som en vildåsnefåle kan födas till människa.
12Ne zaman yaban eşeği insan doğurursa,Aptal da o zaman sağduyulu olur.
13Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom,
13‹‹Ona yüreğini adar,Ellerini açarsan,
14om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,
14İşlediğin günahı kendinden uzaklaştırır,Çadırında haksızlığa yer vermezsen,
15ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.
15Utanmadan başını kaldırır,Sağlam ve korkusuz olabilirsin.
16Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.
16Sıkıntılarını unutur,Akıp gitmiş sular gibi anarsın onları.
17Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.
17Yaşamın öğlen güneşinden daha parlak olur,Karanlık sabaha döner.
18Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.
18Güven duyarsın, çünkü umudun olur,Çevrene bakıp güvenlik içinde yatarsın.
19Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest.
19Uzanırsın, korkutan olmaz,Birçokları senden lütuf diler.
20Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.
20Ama kötülerin gözlerinin feri sönecek,Kaçacak yer bulamayacaklar,Tek umutları son soluklarını vermek olacak.››