¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

¹‹‹İnsanı kadın doğurur,Günleri sayılı ve sıkıntı doludur.

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

²Çiçek gibi açıp solar,Gölge gibi gelip geçer.

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

³Gözlerini böyle birine mi dikiyorsun,Yargılamak için önüne çağırıyorsun?

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁴Kim temizi kirliden çıkarabilir?Hiç kimse!

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁵Madem insanın günleri belirlenmiş,Aylarının sayısı saptanmış,Sınır koymuşsun, öteye geçemez;

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁶Gözünü ondan ayır da,Çalışma saatini dolduran gündelikçi gibi rahat etsin.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁷‹‹Oysa bir ağaç için umut vardır,Kesilse, yeniden sürgün verir,Eksilmez filizleri.

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁸Kökü yerde kocasa,Kütüğü toprakta ölse bile,

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

⁹Su kokusu alır almaz filizlenir,Bir fidan gibi dal budak salar.

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹⁰İnsan ise ölüp yok olur,Son soluğunu verir ve her şey biter.

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹¹Suyu akıp giden gölYa da kuruyan ırmak nasıl çöle dönerse,

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹²İnsan da öyle, yatar, bir daha kalkmaz,Gökler yok oluncaya dek uyanmaz,Uyandırılmaz.

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹³‹‹Keşke beni ölüler diyarına gizlesen,Öfken geçinceye dek saklasan,Bana bir süre versen de, beni sonra anımsasan.

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁴İnsan ölür de dirilir mi?Başka biri nöbetimi devralıncaya dekSavaş boyunca umutla beklerdim.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁵Sen çağırırdın, ben yanıtlardım,Ellerinle yaptığın yaratığı özlerdin.

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁶O zaman adımlarımı sayar,Günahımın hesabını tutmazdın.

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁷İsyanımı torbaya koyup mühürler,Suçumu örterdin.

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁸‹‹Ama dağın yıkılıp çöktüğü,Kayanın yerinden taşındığı,

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

¹⁹Suyun taşı aşındırdığı,Selin toprağı sürükleyip götürdüğü gibi,İnsanın umudunu yok ediyorsun.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²⁰Onu hep yenersin, yok olup gider,Çehresini değiştirir, uzağa gönderirsin.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²¹Oğulları saygı görür, onun haberi olmaz,Aşağılanırlar, anlamaz.

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

²²Ancak kendi canının acısını duyar,Yalnız kendisi için yas tutar.››