¹Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

¹‹‹Yaşama gücüm tükendi, günlerim kısaldı,Mezar gözlüyor beni.

²Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

²Çevremi alaycılar kuşatmış,Gözümü onların aşağılamasıyla açıp kapıyorum.

³Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

³‹‹Ey Tanrı, kefilim ol kendine karşı,Başka kim var bana güvence verecek?

⁴Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

⁴Çünkü onların aklını anlayışa kapadın,Bu yüzden onları zafere kavuşturmayacaksın.

⁵Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

⁵Para için dostlarını satan adamınÇocuklarının gözünün feri söner.

⁶Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

⁶‹‹Tanrı beni insanların diline düşürdü,Yüzüme tükürmekteler.

⁷Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

⁷Kederden gözümün feri söndü,Kollarım bacaklarım çırpı gibi.

⁸De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

⁸Dürüst insanlar buna şaşıyor,Suçsuzlar tanrısızlara saldırıyor.

⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

⁹Doğrular kendi yolunu tutuyor,Elleri temiz olanlar gittikçe güçleniyor.

¹⁰Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

¹⁰‹‹Ama siz, hepiniz gelin yine deneyin!Aranızda bir bilge bulamayacağım.

¹¹Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

¹¹Günlerim geçti, tasarılarım,Dileklerim suya düştü.

¹²Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

¹²Bu insanlar geceyi gündüze çeviriyorlar,Karanlığa ‹Işık yakındır› diyorlar.

¹³Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

¹³Ölüler diyarını evim diye gözlüyorsam,Yatağımı karanlığa seriyorsam,

¹⁴till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

¹⁴Çukura ‹Babam›,Kurda ‹Annem, kızkardeşim› diyorsam,

¹⁵Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

¹⁵Umudum nerede?Kim benim için umut görebilir?

¹⁶Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.

¹⁶Umut benimle ölüler diyarına mı inecek?Toprağa birlikte mi gireceğiz?››