1Därefter tog Job till orda och sade:
1Eyüp şöyle yanıtladı:
2Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
2‹‹Ne zamana dek beni üzecek,Sözlerinizle ezeceksiniz?
3Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
3On kez oldu beni aşağılıyor,Hiç utanmadan saldırıyorsunuz.
4Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
4Yanlış yola sapmışsam,Bu benim suçum.
5Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
5Kendinizi gerçekten benden üstün görüyor,Utancımı bana karşı kullanıyorsanız,
6så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
6Bilin ki, Tanrı bana haksızlık yaptı,Beni ağıyla kuşattı.
7Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
7‹‹İşte, ‹Zorbalık bu!› diye haykırıyorum, ama yanıt yok,Yardım için bağırıyorum, ama adalet yok.
8Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
8Yoluma set çekti, geçemiyorum,Yollarımı karanlığa boğdu.
9Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
9Üzerimden onurumu soydu,Başımdaki tacı kaldırdı.
10Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
10Her yandan yıktı beni, tükendim,Umudumu bir ağaç gibi kökünden söktü.
11Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
11Öfkesi bana karşı alev alev yanıyor,Beni hasım sayıyor.
12Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
12Orduları üstüme üstüme geliyor,Bana karşı rampalar yapıyor,Çadırımın çevresinde ordugah kuruyorlar.
13Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
13‹‹Kardeşlerimi benden uzaklaştırdı,Tanıdıklarım bana büsbütün yabancılaştı.
14Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
14Akrabalarım uğramaz oldu,Yakın dostlarım beni unuttu.
15Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
15Evimdeki konuklarla hizmetçilerBeni yabancı sayıyor,Garip oldum gözlerinde.
16Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
16Kölemi çağırıyorum, yanıtlamıyor,Dil döksem bile.
17Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
17Soluğum karımı tiksindiriyor,Kardeşlerim benden iğreniyor.
18Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
18Çocuklar bile beni küçümsüyor,Ayağa kalksam benimle eğleniyorlar.
19Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
19Bütün yakın dostlarım benden iğreniyor,Sevdiklerim yüz çeviriyor.
20Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
20Bir deri bir kemiğe döndüm,Ölümün eşiğine geldim.
21Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
21‹‹Ey dostlarım, acıyın bana, siz acıyın,Çünkü Tanrının eli vurdu bana.
22Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
22Neden Tanrı gibi siz de beni kovalıyor,Etime doymuyorsunuz?
23Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
23‹‹Keşke şimdi sözlerim yazılsa,Kitaba geçseydi,
24ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
24Demir kalemle, kurşunlaSonsuza dek kalsın diye kayaya kazılsaydı!
25Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
25Oysa ben kurtarıcımın yaşadığını,Sonunda yeryüzüne geleceğini biliyorum.
26Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
26Derim yok olduktan sonra,Yeni bedenimle Tanrıyı göreceğim.
27Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
27Onu kendim göreceğim,Kendi gözlerimle, başkası değil.Yüreğim bayılıyor bağrımda!
28Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
28Eğer, ‹Sıkıntının kökü onda olduğu içinOnu kovalım› diyorsanız,
29då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
29Kılıçtan korkmalısınız,Çünkü kılıç cezası öfkeli olur,O zaman adaletin var olduğunu göreceksiniz.››