¹Åter hov Job upp sin röst och kvad:

¹Eyüp yine anlatmaya başladı:

²Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

²‹‹Keşke geçen aylar geri gelseydi,Tanrının beni kolladığı,

³då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

³Kandilinin başımın üstünde parladığı,Işığıyla karanlıkta yürüdüğüm günler,

⁴Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

⁴Keşke olgunluk günlerim geri gelseydi,Tanrının çadırımı dostça koruduğu,

⁵då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

⁵Her Şeye Gücü Yetenin henüz benimle olduğu,Çocuklarımın çevremde bulunduğu,

⁶då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

⁶Yollarımın sütle yıkandığı,Yanımdaki kayanın zeytinyağı akıttığı günler!

⁷När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

⁷‹‹Kent kapısına gidipKürsümü meydana koyduğumda,

⁸då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

⁸Gençler beni görüp gizlenir,Yaşlılar kalkıp ayakta dururlardı;

⁹Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

⁹Önderler konuşmaktan çekinir,Elleriyle ağızlarını kaparlardı;

¹⁰furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

¹⁰Soyluların sesi kesilir,Dilleri damaklarına yapışırdı.

¹¹Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

¹¹Beni duyan kutlar,Beni gören överdi;

¹²ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

¹²Çünkü yardım isteyen yoksulu,Desteği olmayan öksüzü kurtarırdım.

¹³Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

¹³Ölmekte olanın hayır duasını alır,Dul kadının yüreğini sevinçten coştururdum.

¹⁴I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

¹⁴Doğruluğu giysi gibi giyindim,Adalet kaftanım ve sarığımdı sanki.

¹⁵Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

¹⁵Körlere göz,Topallara ayaktım.

¹⁶Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

¹⁶Yoksullara babalık eder,Garibin davasını üstlenirdim.

¹⁷Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁷Haksızın çenesini kırar,Avını dişlerinin arasından kapardım.

¹⁸Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

¹⁸‹‹ ‹Son soluğumu yuvamda vereceğim› diye düşünüyordum,‹Günlerim kum taneleri kadar çok.

¹⁹Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

¹⁹Köküm sulara erişecek,Çiy geceyi dallarımda geçirecek.

²⁰Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

²⁰Aldığım övgüler tazelenecek,Elimdeki yay yenilenecek.›

²¹Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

²¹‹‹İnsanlar beni saygıyla dinler,Öğüdümü sessizce beklerlerdi.

²²Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

²²Ben konuştuktan sonra onlar konuşmazdı,Sözlerim üzerlerine damlardı.

²³De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

²³Yağmuru beklercesine beni bekler,Son yağmurları içercesine sözlerimi içerlerdi.

²⁴När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

²⁴Kendilerine gülümsediğimde gözlerine inanmazlardı,Güler yüzlülüğüm onlara cesaret verirdi.

²⁵Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

²⁵Onların yolunu ben seçer, başlarında dururdum,Askerlerinin ortasında kral gibi otururdum,Yaslıları avutan biri gibiydim.