1Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
1‹‹Ama şimdi, yaşı benden küçük olanlarBenimle alay etmekte,Oysa babalarını sürümün köpeklerininYanına koymaya tenezzül etmezdim.
2Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
2Çünkü güçleri tükenmişti,Bileklerinin gücü ne işime yarardı?
3Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
3Yoksulluktan, açlıktan bitkindiler,Akşam çölde, ıssız çorak yerlerde kök kemiriyorlardı.
4Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
4Çalılıklarda karapazı topluyor,Retem kökü yiyorlardı.
5Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
5Toplumdan kovuluyorlardı,İnsanlar hırsızmışlar gibi onlara bağırıyordu.
6I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
6Korkunç vadilerde, yerdeki deliklerde,Kaya kovuklarında yaşıyorlardı.
7Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
7Çalıların arasında anırır,Çalı altında birbirine sokulurlardı.
8en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
8Aptalların, adı sanı belirsiz insanların çocuklarıydılar,Ülkeden kovulmuşlardı.
9Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
9‹‹Şimdiyse destan oldum dillerine,Ağızlarına doladılar beni.
10med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
10Benden tiksiniyor, uzak duruyorlar,Yüzüme tükürmekten çekinmiyorlar.
11Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
11Tanrı ipimi çözüp beni alçalttığı içinDizginsiz davranmaya başladılar bana.
12Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
12Sağımdaki ayak takımı üzerime yürüyor,Ayaklarımı kaydırıyor,Bana karşı rampalar kuruyorlar.
13Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
13Yolumu kesiyor,Kimseden yardım görmedenBeni yok etmeye çalışıyorlar.
14Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
14Koca bir gedikten girer gibi ilerliyor,Yıkıntılar arasından üzerime yuvarlanıyorlar.
15Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
15Dehşet çöktü üzerime,Onurum rüzgara kapılmış gibi uçtu,Mutluluğum bulut gibi geçip gitti.
16Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
16‹‹Şimdi tükeniyorum,Acı günler beni ele geçirdi.
17Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
17Geceleri kemiklerim sızlıyor,Beni kemiren acılar hiç durmuyor.
18Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
18Tanrının şiddetiÜzerimdeki giysiye dönüştü,Gömleğimin yakası gibi beni sıkıyor.
19I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
19Beni çamura fırlattı,Toza, küle döndüm.
20Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
20‹‹Sana yakarıyorum, ama yanıt vermiyorsun,Ayağa kalktığımda gözünü bana dikiyorsun.
21Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
21Bana acımasız davranıyor,Bileğinin gücüyle beni eziyorsun.
22Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
22Beni kaldırıp rüzgara bindiriyorsun,Fırtınanın içinde darma duman ediyorsun.
23Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
23Biliyorum, beni ölüme,Bütün canlıların toplanacağı yere götüreceksin.
24Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
24‹‹Kuşkusuz düşenin dostu olmaz,Felakete uğrayıp yardım istediğinde.
25Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
25Sıkıntıya düşenler için ağlamaz mıydım?Yoksullar için üzülmez miydim?
26Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
26Ama ben iyilik beklerken kötülük geldi,Işık umarken karanlık geldi.
27Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
27İçim kaynıyor, rahatım yok,Önümde acı günler var.
28Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
28Yaslı yaslı dolaşıyorum, güneş yok,Topluluk içinde kalkıp feryat ediyorum.
29En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
29Çakallarla kardeş,Baykuşlarla arkadaş oldum.
30Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
30Derim karardı, soyuluyor,Kemiklerim ateşten yanıyor.
31I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
31Lirimin sesi yas feryadına,Neyimin sesi ağlayanların sesine döndü.