1En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
1‹‹Yeryüzünde insan yaşamı savaşı andırmıyor mu,Günleri gündelikçinin günlerinden farklı mı?
2Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
2Gölgeyi özleyen köle,Ücretini bekleyen gündelikçi gibi,
3Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
3Miras olarak bana boş aylar verildi,Payıma sıkıntılı geceler düştü.
4Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
4Yatarken, ‹Ne zaman kalkacağım› diye düşünüyorum,Ama gece uzadıkça uzuyor,Gün doğana dek dönüp duruyorum.
5Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
5Bedenimi kurt, kabuk kaplamış,Çatlayan derimden irin akıyor.
6Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
6‹‹Günlerim dokumacının mekiğinden hızlı,Umutsuz tükenmekte.
7Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
7Ey Tanrı, yaşamımın bir soluk olduğunu anımsa,Gözüm bir daha mutluluk yüzü görmeyecek.
8Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
8Şu anda bana bakan gözler bir daha beni görmeyecek,Senin gözlerin üzerimde olacak,Ama ben yok olacağım.
9Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.
9Bir bulutun dağılıp gitmesi gibi,Ölüler diyarına inen bir daha çıkmaz.
10Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
10Bir daha evine dönmez,Bulunduğu yer artık onu tanımaz.
11Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
11‹‹Bu yüzden sessiz kalmayacak,İçimdeki sıkıntıyı dile getireceğim;Canımın acısıyla yakınacağım.
12Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
12Ben deniz ya da deniz canavarı mıyım ki,Başıma bekçi koydun?
13När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
13Yatağım beni rahatlatır,Döşeğim acılarımı dindirir diye düşündüğümde,
14då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
14Beni düşlerle korkutuyor,Görümlerle yıldırıyorsun.
15Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
15Öyle ki, boğulmayı,Ölmeyi şu yaşama yeğliyorum.
16Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
16Yaşamımdan tiksiniyor,Sonsuza dek yaşamak istemiyorum;Çek elini benden, çünkü günlerimin anlamı kalmadı.
17Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
17‹‹İnsan ne ki, onu büyütesin,Üzerinde kafa yorasın,
18synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
18Her sabah onu yoklayasın,Her an onu sınayasın?
19Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
19Gözünü üzerimden hiç ayırmayacak mısın,Tükürüğümü yutacak kadar bile beni rahat bırakmayacak mısın?
20Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
20Günah işledimse, ne yaptım sana,Ey insan gözcüsü?Niçin beni kendine hedef seçtin?Sana yük mü oldum?
21Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
21Niçin isyanımı bağışlamaz,Suçumu affetmezsin?Çünkü yakında toprağa gireceğim,Beni çok arayacaksın, ama ben artık olmayacağım.››