1Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.
1Gelin, RABbe sevinçle haykıralım,Bizi kurtaran kayaya sevinç çığlıkları atalım,
2Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.
2Şükranla huzuruna çıkalım,Ona sevinç ilahileri yükseltelim!
3Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.
3Çünkü RAB ulu Tanrıdır,Bütün ilahların üstünde ulu kraldır.
4Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;
4Yerin derinlikleri Onun elindedir,Dağların dorukları da Onun.
5hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.
5Deniz Onundur, çünkü O yarattı,Karaya da Onun elleri biçim verdi.
6Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
6Gelin, tapınalım, eğilelim,Bizi yaratan RABbin önünde diz çökelim.
7Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.
7Çünkü O Tanrımızdır,Bizse Onun otlağının halkı,Elinin altındaki koyunlarız. Bugün sesini duyarsanız,
8O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,
8Merivada, o gün çölde, Massadafö olduğu gibi,Yüreklerinizi nasırlaştırmayın.
9där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
9Yaptıklarımı görmelerine karşın,Atalarınız orada beni sınayıp denediler.
10I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»
10Kırk yıl o kuşaktan hep iğrendim,‹‹Yüreği kötü yola sapan bir halktır›› dedim,‹‹Yollarımı bilmiyorlar.››
11Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»
11Bu yüzden öfkeyle ant içtim:‹‹Huzur diyarıma asla girmeyecekler!›› Say.14:26-35; İbr.4:1-7).