¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹Then Job answered,

²Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

²“I have heard many such things. You are all miserable comforters!

³Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

³Shall vain words have an end? Or what provokes you that you answer?

⁴Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

⁴I also could speak as you do. If your soul were in my soul’s place, I could join words together against you, and shake my head at you,

⁵Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

⁵but I would strengthen you with my mouth. The solace of my lips would relieve you.

⁶Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

⁶“Though I speak, my grief is not subsided. Though I forbear, what am I eased?

⁷Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

⁷But now, God, you have surely worn me out. You have made desolate all my company.

⁸Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

⁸You have shriveled me up. This is a witness against me. My leanness rises up against me. It testifies to my face.

⁹I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

⁹He has torn me in his wrath, and persecuted me. He has gnashed on me with his teeth. My adversary sharpens his eyes on me.

¹⁰Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

¹⁰They have gaped on me with their mouth. They have struck me on the cheek reproachfully. They gather themselves together against me.

¹¹Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

¹¹God delivers me to the ungodly, and casts me into the hands of the wicked.

¹²Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

¹²I was at ease, and he broke me apart. Yes, he has taken me by the neck, and dashed me to pieces. He has also set me up for his target.

¹³från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

¹³His archers surround me. He splits my kidneys apart, and does not spare. He pours out my gall on the ground.

¹⁴Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

¹⁴He breaks me with breach on breach. He runs on me like a giant.

¹⁵Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

¹⁵I have sewed sackcloth on my skin, and have thrust my horn in the dust.

¹⁶Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

¹⁶My face is red with weeping. Deep darkness is on my eyelids.

¹⁷Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

¹⁷Although there is no violence in my hands, and my prayer is pure.

¹⁸Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

¹⁸“Earth, don’t cover my blood. Let my cry have no place to rest.

¹⁹Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

¹⁹Even now, behold, my witness is in heaven. He who vouches for me is on high.

²⁰Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

²⁰My friends scoff at me. My eyes pour out tears to God,

²¹Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

²¹that he would maintain the right of a man with God, of a son of man with his neighbor!

²²Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

²²For when a few years have come, I shall go the way of no return.