¹Then Job answered,

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²“How long will you torment me, and crush me with words?

²Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

³You have reproached me ten times. You aren’t ashamed that you attack me.

³Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

⁴If it is true that I have erred, my error remains with myself.

⁴Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁵If indeed you will magnify yourselves against me, and plead against me my reproach;

⁵Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁶know now that God has subverted me, and has surrounded me with his net.

⁶så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁷“Behold, I cry out of wrong, but I am not heard. I cry for help, but there is no justice.

⁷Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁸He has walled up my way so that I can’t pass, and has set darkness in my paths.

⁸Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁹He has stripped me of my glory, and taken the crown from my head.

⁹Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

¹⁰He has broken me down on every side, and I am gone. My hope he has plucked up like a tree.

¹⁰Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹¹He has also kindled his wrath against me. He counts me among his adversaries.

¹¹Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹²His troops come on together, build a siege ramp against me, and encamp around my tent.

¹²Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹³“He has put my brothers far from me. My acquaintances are wholly estranged from me.

¹³Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹⁴My relatives have gone away. My familiar friends have forgotten me.

¹⁴Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁵Those who dwell in my house, and my maids, count me for a stranger. I am an alien in their sight.

¹⁵Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁶I call to my servant, and he gives me no answer. I beg him with my mouth.

¹⁶Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁷My breath is offensive to my wife. I am loathsome to the children of my own mother.

¹⁷Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁸Even young children despise me. If I arise, they speak against me.

¹⁸Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁹All my familiar friends abhor me. They whom I loved have turned against me.

¹⁹Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

²⁰My bones stick to my skin and to my flesh. I have escaped by the skin of my teeth.

²⁰Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²¹“Have pity on me, have pity on me, you my friends; for the hand of God has touched me.

²¹Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²²Why do you persecute me as God, and are not satisfied with my flesh?

²²Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²³“Oh that my words were now written! Oh that they were inscribed in a book!

²³Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²⁴That with an iron pen and lead they were engraved in the rock forever!

²⁴ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁵But as for me, I know that my Redeemer lives. In the end, he will stand upon the earth.

²⁵Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁶After my skin is destroyed, then in my flesh shall I see God,

²⁶Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁷Whom I, even I, shall see on my side. My eyes shall see, and not as a stranger. “My heart is consumed within me.

²⁷Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁸If you say, ‘How we will persecute him!’ because the root of the matter is found in me,

²⁸Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁹be afraid of the sword, for wrath brings the punishments of the sword, that you may know there is a judgment.”

²⁹då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.